Aldrig låsa dörren.

Lever som en fisk i en skål.

Jag trodde i min enfald att jag är en del av det som gör det här hemmet till en levande plats på jorden. Att jag på något sätt fyller rummen med rörelse och tyngd. Men jag finner att jag väger lätt som luft. Har ingen påverkan på hemmet. Är bara en bifigur. Någon som egentligen kan plockas ut ur ekvationen utan att det påverkar. Även med mig i rummen är det bara en lägenhet med möbler och böcker och musik. En hund, en katt, doften av kaffe och rök. Inget mer.

En dröm om mindre ensamma dagar.

Det är Den Helande Maria som skapar liv, riktigt liv här. Förutan henne så är det bara tomt och ödsligt här. Tråkigt. Som att titta på sand som ligger på en stenskiva. Inget händer. Det spelar ingen roll vilken färg som sitter på väggarna eller om köket är välstädat när hon inte är här. Det finns en dov lockelse att återgå till det där söndertrasade livet jag levde här när jag flyttade in. Ligga på en madrass på golvet, strunta i att hänga upp gardiner eller lägga ut mattor eller packa upp saker ur lådor. För vad spelar det för roll när hon inte är här?

Det är nog dags att gå ut med hunden. Ta en snabb promenad runt kvarteret eller ut i skogen. Sedan gå hem, ta så mycket av medicinen som smakar tandkräm som krävs för att falla i drömlös och meningslös sömn.

Bara för att få tiden att gå. Precis som jag levde här förr. Ett liv där tidens gång är det enda viktiga.

2 tankar på “Aldrig låsa dörren.”

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: