Alkisarna och jag.

Jag förstår dem. Knarkare och alkoholister. Jag är ju en sådan själv. Jag själv har litat på alkohol och förskriven medicin så länge, bara för att få lite frid. Förutom benso, för det är jag rädd för. Att fastna i sobril eller stesolid-behov är hopplöst. Jag har sett det så många gånger. Människor som måste öka dosen hela tiden, människor som till slut inte överlever utan sina lugnande.

Själv har jag ”bara” min theralene som jag får i form av alimemazin och lyrica. Det är egentligen barndoser jag ta av dem, förutom ibland när jag är så trasig så att jag bara måste få frid, om så bara för någon timma.

Men som sagt, jag förstår alla som fastnar i droger och alkohol. Själv är jag ju fullfjärdad alkis. Inte beroende, men missbrukare. Jag använder för mycket och för fel anledning.

Det handlar oftast inte om att ha roligt eller festa. Det handlar om att klara vardagen. Överleva varje dag. Själv så har alkoholen på något märkligt sätt räddat livet på mig. Då när jag desperat försökte hålla ihop mig. Men sen rasade givetvis räddningen och blev en fälla jag fortfarande brottas med. Även om jag inte alls är i närheten av att dricka som jag tidigare gjort. Nu kan det gå dagar innan jag dricker. När jag dricker kan jag sluta.

Så vad hände? Troligen beror det på att jag mår bättre, inte bra men bättre. När ångesten lättar så har jag inte längre behov av alkohol för att stå ut. Innan så måste jag lugna mig innan jag åkte buss eller stod i en kö i affären. Det kunde jag bara inte göra helt nykter. Så många gånger jag bara gått ifrån en kö, bara lämnar korgen och gått. För att jag inte pallade att stå still överhuvdtaget.

Man blir inte fast i ett beroende utan anledning. Ingen vill vara missbrukare. Ingen mår bra av det. Inte de där alkisarna som gett upp och sitter på parkbänkar, skiter ner sig och bara kan lita på de andra på bänken, även fast även de polarna svikit så många gånger.

Själv så har jag aldrig varit så alkoholsönder. Jag har oftast suttit hemma och druckit. Ensam och i trygghet. Jag har aldrig skitit ner mig, jag har oftast skött hygien och bytt kläder varje dag. Jag har oftast gått rakt. En gång sade en av mina kontaktmän på beroendekliniken att den inte kunde se att jag var full. Det luktade bara lite alkohol om man kände efter ordentligt. Ändå hade jag 3,5 i promille när vi mätte.

Men den gången hade jag redan bestämt mig för att sluta. Det var därför jag sade att jag druckit. Jag gick dit och slutade låtsas. Jag blev vettskrämd av promillehalten. Jag bad om hjälp, för första gången bad jag om hjälp.

Sedan dess har konsumtionen ständigt sjunkit. Målet är att den sjunker så lågt att jag själv kan flyta. För jag orkar inte dricka mer. Jag vågar inte dricka mer. Jag vill inte finna mig själv på den där bänken.

Världens räddaste man.

4 tankar på “Alkisarna och jag.”

  1. Jag förstår också, jag har varit där. Inte bland alkisarna på bänken men bland missbrukarna, pundarna. I viss mån är jag fortfarande en pundare trots att jag varit ren i sju år nu. Innan dess sju års pundande. Och i många andras ögon även mina egna i vissa fall är jag fortfarande kvar där. Känslorna begäret och längtan efter droger finns fortfarande där. Jag vet inte om jag någonsin blir kvitt dom. Och även om jag blir det finns fortfarande andras fördommar och bedömningar kvar. Men man klarar det. Vissa dagar känns det inte så men dom dagarna får man bara stå ut. Inte leva men överleva!

    • Jag kan känna ett enormt sug för alkohol men jag vet ju vart den vägen bär. Just nu lurar jag mig själv med att "jomen bara lite, ett kontrollerat återfall som bara får ske en väldigt kort period, som några dagar". Troligen skulle jag klara av det. Men för varje gång när det blir för tätt så förstör jag väggen jag har mot alkoholen. Men att gå förbi barer och uteserveringar och stadsparken där folk sitter på filtar och lugnt och städat dricker vin eller en öl. Det är ett enda helvete varje gång. Gå förbi The Bishop´s Arms får hela min kropp att skrika. Men jag gör som så att jag inte gömmer mig från det där. Jag måste ju kunna gå på stan utan att bli tossig liksom,.Men precis som de skiver, vissa dagar är bara till för att överleva. Man lever sig igenom den och lägger sig för att sova så tidigt som möjligt. Men jag tror, bara tror för så mycket vet jag ju inte om dig, men du verkar vara en kackerlacksm'nniska, precis som jag är. Vi överlever allt. Så, You go girl, vi, alla vi som kämpar kommer klara allt tillslut. Någon annan val finns ju inte på kartan.

  2. Hur går det där ordspråket om ens egen fälla? Typ att man alltid fastnar i den själv. Kommer inte ihåg, men det är så sant så sant.

    Jag önskar mig själv den insikt som du har fått. Ännu är jag faktiskt missbrukare, fast jag vågar inte skriva om det så öppet på min blogg. Men det är både det ena och det andra om man säger så. Bara för att orka en sekund till, en timme till… en dag. Tills man sedan (på kemisk väg förstås) äntligen får flyta in i drömmarnas eller mardrömmarnas dimma. Sen vakna och upptäcka att man inte orkar andas, ångesten vilar för tungt över bröstkorgen, BORT MED MONSTRET, skriker hela kroppen och innan man vet ordet av så är man påverkad. Igen.

    Skitliv, faktiskt.

    Jag förstår dem också. Och har lite issues med folk som INTE kan förstå, som typ min morsa. Vi har haft många diskussioner om det där, men det är fan inte lönt. Vissa fattar helt enkelt inte bara.

    KRAM!

    • Det är ju så, man dricker eller pillrar för att överhuvudtaget överleva dagen och natten.

      Kanske har jag rätt bra självinstinkt men ändå är det långt till att känna sig själv. Troligen är det så sorgligt att man får brottas med det där hela livet, även om det sägs att det blir lättare med tiden. Det kan man ju bara hoppas på.

      Jo, det är ett skitliv, men det är i alla fall ett liv. Jag försöker se positivt på det och ibland lyckas jag. Fast det är nog så att jag inte blivit positiv av mig själv, det har krävt många år, mycket hjälp i form av läkare, sjuksköterskor, terapeuter, släktingar. Det är ju faktiskt bara två-tre år sedan jag bara var ett tomt skal och jag vet ju att jag kan falla igen. Lätt, ljudlöst.

      Ja de som inte förstår, hua. Fast jag har börjat tycka lite synd om dem. De förstår ju inte bättre.

      Kramkalas.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: