All the King’s Horses …

Det ligger lite 1985 i luften. En regning sommar där jag upptäcker/återupptäcker Springsteen. Det krävs visst att han vänder upp och ner på Ullevi för att jag ska orka sätta mig in i vissa av världens mirakel. I många år har han bara varit en skugga. Men det fanns en tid när jag och mina två vänner sprang på stan i yra och Skrek ut texten till Born to run eller Born in the USA. Det som höll ihop hela sommaren, oss, var ungdomlig yra och energi. Det och känslan av att vi missat något oerhört stort när vi inte varit på plats. För tusan, jag visste inte ens hur Ullevi såg ut.

Det är lite samma känsla nu. 27 år senare. Han har varit här och frälst en hel stad under två dagar. Lika många har sett honom under den där helgen som det bor människor i Borås. Märkligt. Men inte jag. Återigen, inte jag. Så av ren nyfikenhet har jag satt mig ner och försökt plöja igenom det jag missat sedan ”Lucky town”. En del är som jag misstänkte att det är, tämligen platt, för sökande, återvändande eller avtändande. Men en del, gud, en del. Det är sådant som får tårar av glädje eller sorg spatsera fram precis bakom ögonlocken.

 

En del har det där i sig. Förmåga att beröra, även på långa avstånd. Eller elektrifiera från andra sidan jordklotet. Genom tiden. Springsteen är en sådan person. Bakom allt det där bredbenta och skrikandet så tror jag det finns en person med en oerhörd pliktkänslan. Han lovar oss att han kommer beröra och och han ger sig faen inte förrän vi känner honom på huden. Plikt, arbetsförmåga, energi, empati, känsla. Disciplin koncentration och kunnande. Allt det där som skapar en person som har förmågor inte alla har. Det måste kugga i varandra för att skapa ett resultat. Tror jag som inte har en enda kugge i mig.

Så, jag är tillbaka till att känna samma dofter som då, 1985, den där sommaren som nog format mig betydligt mer än jag trodde. För på många sätt så återvänder jag alltid till samma platser, samma känsloutbrott och inbrott. Bara lite klokare. Betydligt äldre. Oerhört mycket skörare. Jag kan fortfarande inte äta wienerbröd utan att samtidigt se bilder av Viskan fladdra förbi, känna doften av gryningsljuset. Vi stal de där wienerbröden i en affär, innan affären öppnat och de där nybakade läckerheterna fortfarande stod i pallar utanför affärens bakdörr. Sedan gick vi ner till Viskan och åt dem.

Varje år måste jag gå till samma sten i skogen där vi satt en hel natt och drack stulen öl och åt stulen stek. Vi stal mycket. Nu ska de dra en väg över stenen och alla minnen.

Det har än en gång visat sig att jag missat något. 27 år senare. Jag har missat den enda konserten i vårt lands historia som kammat hem 6 getingar i Expressen. Så nu måste jag försöka ta igen lite av allt det där.

Det finns alltid något att ta igen.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.