Allt det jag aldrig kommer få reda på, inget jag inte redan vet.

2011-11-06

14:01:45


Datorns tangentbord är sönder och över det står ett annat, löst, som glider hit och dit.

Det är som en hinna över orden. Hindrar dem att komma ut helt fritt och löst. Hela tiden man skriver så finns en irritation över att det inte ligger still, att det lurar fingrarna att falla fel. Inget kommer ut.

Ljud av musik, de sökande fingrarna slår fel och fel igen. Mobilen ligger på laddning och nog väntar jag på sömnen igen. Det är november och varje vaken timma är en seg kamp mot disträ tristess. Tiden ligger som en romansk byggnad med tung port. Över och i. Hinder för livet.

Igår firade jag närvaron av döden. Försökte finna tröst i att de man saknar har det bra. Som att levande ljus och lukten av höstkalla människor på en kyrkogård vore ett bevis på att de som ligger under jorden skulle känna av värmen från oss som går ovanpå dem. Så dumt.

För visst var bussresorna och de trötta fötternas vandring onödig. Ljusen kunde lika gärna brinna på vår balkong, då hade de gett oss mer glädje än på kyrkogårdens natt. Tror jag. Man försöker bara trösta sitt egna otåliga hjärta.

Jag är lite onåbar. Strax under huden. De jag älskar vandrar runt i lägenheten, äter, dricker kaffe, stryker vår tvätt. Jag sitter här. I min lilla egna värld i vår värld. Som en isolerad köttbit. För dem är jag bara kött, ingen närvaro. Tystnad och grubblande tankar. Ögon som stirrar in i tomhet, öron som aldrig riktigt hör. Längtar efter sömn och vila och klamrar mig fast vid tanken på att de älskar mig.

Zippotändaren har slut på bensin. Dess stål försöker sprida gnistor till veken, men får bara död tillmötes. Jag är nog bensinen som fattas i det liv som är vårt just nu. Men jag vet inte, för mitt liv vet jag inte, varifrån jag ska hitta nytt bränsle. Hur jag ska kunna förvandla mig själv till bränsle. Det gör mig än mer sorgsen och så är hjulen igång. Inget händer och det gör det i rasande fart.

Tågen kommer och går utanför fönstret. Jag blir kvar. Ingen mer behöver stiga av på perrongen. Alla är redan här. Men november gör mig illa, som en kniv rätt i mitt veka liv. Snart är mitt blod slut. Jag dör varje år i den där månaden mellan oktober och december. Gång på gång, år efter år, undrar jag stilla hur jag kommer finna kraft att återuppstå till våren. Jag är inte ens rädd, bara konstaterar faktum. Hösten är inte bara fallande löv och isklar luft, det är livets slut. 

Men jag måste resa mig upp. Klä av mig och duscha. Tvätta håret och det dåliga samvetet. Söka skydd mot mina egna demoner. Dricka kraftens vatten och förgöra allt som har med självhat att göra. 

Tusen ljus

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.