Ännu en gång vill jag berätta om att den du ser här inte är hela mig.

Jag är rätt säker på att jag inte är så tragisk som jag framstår här.

För jag har så många andra sidor. Du vet, precis som man visar olika sidor på jobbet, mot sin älskade, sina vänner, mot sina barn. Man är komplex, väljer vem man vill vara i förhoppningsvis rätt tillfälle.

För tänk om man alltid var på samma sätt. Skulle det inte vara rätt förfärligt om man behandlade expediten på ICA affären som sina barn? Ja jag tycker nog det.

Här har jag skapat en liten fristad för allt det tråkiga och ledsna och ångesfyllda och deprimerande som är en del av mig. Det känns bäst för mig. Annars skulle andra råka ut för en väldigt trist energitjuv och det vill jag ju inte de ska göra.

Här står det fritt för vem som helst att tränga in i mitt mörker. Eller låta bli. Jag har valt att visa den här sidan av mig, du kan välja om du vill läsa eller inte. En fair deal kan jag tycka.

Jag vet att jag nämnt det några gånger förr, men jag tycker det är viktigt att påtala då och då. Här är jag en bipolär adhd-sjuk människa med depressioner, manier, dålig ekonomi, ångest och rädslor. Om du möter mig på bussen är jag någon annan, även fast jag är samma person, det är bara olika delar av mig.

Precis som alla bitar behövs i ett puzzel så behöver jag ha alla de där delarna i mig för att bli en fullständig individ.

Varför jag nämner det nu igen är för att jag får små eller stora gliringar om att jag är en skitstövel som kräver sympatier och som lurar folk genom att försöka få fördelar som jag inte borde ha. Alla dessa gåvor vi får. Det handlar aldrig (nästan) om stora pengar eller saker, men vi får dem, av goda människor, sådana som tänker utanför sig själva. Jag vill gärna tro att jag är likadan för det mesta, det är bara att jag för tillfället inte har så mycket att erbjuda.

Vi lever på min sjukpenning. Inget mer. Det och de gåvor vi får av goda människor. Allt från matkassar, penninglån, eller som nu, en underbar chans att påbörja ett nytt hälsosamt liv genom W8-fight som Tony Holm håller i. Gratis gymkort i 12 veckor, gratis träningskläder, gratis mat, gratis skor, ett par uteskor och ett par inneskor. Vi är 10 personer som fått den här underbara chansen och vi är tacksamma, mer tacksamma än vi kan visa.

Vi får sådant, jag hymlar inte om det. Om det inte vore för våra mammor och våra vänner skulle vi gå under. Det är så enkelt. Vi skulle bo på gatan och äga precis ingenting.

Men vi har aldrig krävt något, aldrig bett om något av allt det där. Jag är för stolt för det och jag skäms när jag tänker på det där.

Vi är fattiga, vi lider av psykisk ohälsa och jag är dessutom alkoholmissbrukare. Det är inte lätt att överleva. Men vi ger oss fan på att klara oss, att kunna stötta varandra genom vår kärlek.

Men jag har tappat tråden i inlägget. Själva grunden i det jag vill säga är att om du möter mig som en nyfunnen vän kommer jag vara dig obrottsligt trogen livet ut, om du inte fuckar upp vår vänskap på något allvarligt sätt. Då har du däremot en fiende för resten av ditt eller mitt liv.

Jag är glad, social, trevlig, rolig, beläst, smart, dum i vissa hänseenden, en god vän, tjattrig, älskar djur, mina barn, min kvinna, min mamma och mina vänner, de få jag har. För jag har sållat bort en hel del av dem jag hade förr, de som inte gav något tillbaka eller som svek när jag var på botten. Jag älskar att promenera, jag älskar att vistas i naturen. Jag älskar juni och avskyr november,

Jag älskar vackra saker, är lagd åt det lata hållet, älskar mat, böcker, ord, filmer, ordning och reda, en typisk oxe på det sättet.

Så om du träffar mig, döm mig inte enbart utifrån den här bloggen, min lilla värld, WoBWorld.

Jag lovar, jag är mer än det här.

Träffar: 0

Kommentarer är stängda.