Är du lycklig nu?

Är du lycklig frågade hon.

Frågan överrumplade mig lite. För vad svarar man på en sådan fråga? Vem fan är lycklig liksom? Jag vet inte, ville jag svara. För det verkade vara det mest förnuftiga, att inte spänna bågen för hårt. Men jag kunde inte annat än svara ärligt, att det är jag. Lycklig.

Så jag satt där, i min vanliga blå stol i det vanliga vita rummet, med min vanliga frågvisa terapeut. Lycklig. Det kändes som att något märkligt var på väg att hända, något sorts vägskäl. Vänster eller höger eller rakt fram. Eller bakåt? Nä, inte bakåt, aldrig bakåt, alltid framåt. Även om den vägen är den krokigaste och snårigaste vägen måste jag alltid framåt.

Vårt samtal hade något sorts ödesmättat över sig. Vi pratade om att jag troligen, hur jag än vill och hur jag än vänder och vrider på mitt liv, inte kommer att kunna arbeta igen. Någonsin. Jag är för trasig och för komplicerad att ha på en plats där man förväntas prestera något. Mina dagar, fan mina minutrar, ser för olika ut. Ena stunden uppe i molnen, andra i något sorts svart gruva. Jag vet ju aldrig om jag överlever dagen.

Vi pratade om mediciner. Vill jag prova Concerta, medicinen som sägs vara bra mot ADHD? Jo, det vill jag ju. Även om jag är lite skraj inför det hela. För jag vet ju hur ett annat läkemedel, Lamotrigin, räddat mitt liv, samtidigt som det fuckat upp min hjärna så att jag inte kan komma ihåg den allra minsta viktig tid eller sak att göra.

Ibland får jag fråga den jag pratar med om vad faen vi pratar om. För jag har redan vandrat vidare i mina tankar. I samma sekund jag hör något har jag glömt det. Visserligen, att vara tankspridd och disträ har varit något jag alltid varit. Men ändå, visst kan man begära att en människa kommer ihåg vad den just svarat på?

Hon frågade hur vi skulle göra med terapin, nu när jag dricker mindre än jag någonsin gjort sedan jag var 17 år. För jag ska inte ljuga, jag dricker ibland. Några cider i månaden. Inte mer, för jag är för rädd om mitt liv och min lycka, se där kom det igen, för att riskera allt det jag byggt upp. Jag svarade, nästan med lite panik, att jag ville fortsätta med terapin, jag är inte redo att sluta med den. Den spelar roll, för att sortera tankar och känslor.

Det är lycka jag känner i mig. Över att få leva med Den Helande Maria, över att kunna prata med mina barn utan att skämmas, över att leva överhuvudtaget. Vårt hem, hunden och katten. Min mor, vackert väder, känslan av att vakna på morgonen och slippa vara bakfull och darrig och fylld av panik. Att inte vara så arg.

Det är lycka jag känner när våra pengar tagit precis slut och jag kan säga att det inte beror på att jag supit upp dem. Sådana saker, små saker för andra, stora för mig. Jag håller på att reparera 25 års skörlevnad. Vissa saker släpar med. Att sluta helt med tobak slutar alltid med att jag och Den Helande Maria sitter och girigt suger i oss fimparna från ciggen vi fått av min mor. Men ärligt talat, för mig är det något jag än så länge klarar att leva med. Hellre det än att panta burkar för att byta ut de tomma mot fulla.

Jag har insett att jag inte är Lemmy eller Keith Richards. Visserligen, jag verkar vara gjord av stål, för mina år med alkohol och fett och socker och cigg har lämnat förvånansvärt lite spår i mig, men väggen mellan liv och död är alltid osynlig. Den kan rasa vilken sekund som helst och där står man med skägget i brevlådan medan man faller genom universum och undrar vad fan som hände.

Men något har hänt. Allt börjar summeras, alla utredningar som      behövs göras är redan gjorda. Nu finns det inga mer frågetecken kring vad det är som gör att jag tickar. Bipolär typ II med blandepisoder, alkoholmissbruk och ADHD. Det är delar av mig som jag får leva med resten av livet. Men bara man vet vad klådan beror på kan man göra något åt den. I alla fall lära sig leva med den.

Ingenting är dolt i skuggorna. Vi vet nu varför jag funkat som jag gjort, varför jag tagit alla katastrofala vägar, varifrån ångesten och rädslan och svagheterna kommer. Det är ok, nu är det ok. Jag har äntligen fått kartan och manualen till mig själv. Det gör resan lättare.

Medan allt står och darrar just nu, så har något hänt, någon låst dörr har öppnat sig vidöppen, kanske kan livet vara såhär bra.

För, jag är ju lycklig.

 

 

Hits: 0

6 tankar på “Är du lycklig nu?”

  1. Ja visst är det precis så. Det bipolära är ett hinder och en skatt samtidigt. När det sen gäller verkligheten så brukar jag tänka på när jag gick min praktik på psyk och umgicks med en AT-läkare och han sade en gång när vi skulle gå hem och läste upp dörren till avdelningen att: tänk om vi bara tror att vi är en läkare och en ssk-elev men egentligen är inlagda här och är psykotiska. Verkligheten är nog bara en skugga på en vägg.

  2. Den värsta fallgropen, som man såg för bipolära under åren som mentalskötare: Hade man varit utan skov tillräckligt länge , glömde man bort medicineringen. När det då går över till manin, vill individen inte ha hjälp längre med katastrofala följder för hela livssituationen. Önskar att du slipper det eller har någon människa i nätverket, som har den vetskapen i bakhuvudet.
    Vad det gäller bipolära , finns det många begåvade och kreativa människor bland de. Vad det gäller psykiatripatienter och missbrukare i allmänhet : Jag anser att det är ett friskhetstecken, att inte stå ut med det ena eller andra av världens vansinne.Som en erfaren och bra jobbarkompis konstaterade och tittade igenom fönstret, när vi jobbade på en låst avdelning: " Jag vet inte om dårhuset är härinne, eller därute.."
    Bland de här individer finns det nog en och annan med dina blandade diagnoskoder :) https://www.youtube.com/watch?v=mLcCIzq8aI4

  3. Tack så jättemycket för länkarna. Det är intressant läsning och jag suger åt mig så mycket kunskap jag kan. För mig är just ADHD-diagnosen bara ett kvitto på vad jag själv trott länge. Det som ställer till det mest för mig personligen är inte så mycket den diagnosen som den bipolära. Det är nog den som mest har varit ett hinder för mig i livet, ADHDn har nog mest varit en biprodukt så att säga. Men det är nog en röra av allt det där som gör mig som mest ont. Precis som du nämner, man är inte sin diagnos. Den, eller de, är bara nycklarna till manualen, så att man kan rikta in sig på vilken behandling, både med läkemedel och med terapi, man behöver.

    Läkemedelsbehandlingen av ADHD är för mig ett nytt fält att upptäcka. Jag hoppas att jag får möjlighet att prova medicinering mot ADHD, för att se hur det påverkar mig. Med lite tur och lite skicklighet så är jag rätt övertygad om att jag i vilket fall som helst kommer leva ett betydligt bättre liv i framtiden än det jag levt tidigare.

  4. Ja jag kommer inte sluta med terapin om jag inte måste. Den är så oerhört viktig för mig.

  5. Kommenterar, för att jag känner igen en del av din historia och vill tipsa/varna om ett par saker. Hade en ordentlig missbruksperiod (12 stegen!) en gång i historien, jobbade inom vården , och utan diagnos, hjälp och stöd gick in i väggen för några år sedan…5år…JOBBAR IGEN , inte inom vården, sedan över2år.. Fick diagnosen ADHD, inte oväntat. Du är betydligt yngre än jag och kan komma igen , men det tar tid.
    -Skrev i en annan diskussion ikväll: Som en tidigare boss, en skicklig psykiater Margaretha Sidén konstaterade: "Diagnoser är bara ett sätt att underlätta kommunikationen. Men det får inte begränsa helhetsbilden och behandlingen. Människor är mer komplicerade än så. Bli inte din diagnos. Men den ger förtåelse om dig för de, som förstår
    – Det finns missuppfattningar om ADHD, som sprids som fakta. Varför , om hur medicinerna funkar, länkar mm skrev jag igår på http://marjakonttila.blogspot.se/
    Ett par länkar: http://www.attention-riks.se/
    Twitter: med #ADHDswe hittar du anras erfarenheter och mer länkar

  6. Härlig läsning att du kan vara ärlig att säga att du är lycklig! Men det där med att avsluta terapin – det låter skrämmande då jag märker att du fortfarande behöver det! Så säg det till henne nästa gång

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.