Att stampa på en humla.

2011-11-27

16:59:33


I tidningarna läser jag om ett antal idrottare som försökt att ta livet av sig, eller som tagit livet av sig.

Tragedi givetvis. Stor tragedi. I Sverige tar en människa sitt liv var 6:e timma. För varje dygn försvinner 4 personer ifrån oss, tar sina liv. Återigen, stor tragedi och något som borde gå att göra något åt. Men ibland är saker bara som de är. Vissa djup i människor går inte att nå.

Ändå tänker jag, vad är det som gör att så många slår ut sina armar efter att ha förlorat anhöriga eller vänner eller arbetskamrater eller han som alltid sitter och väntar på tåget klockan 7 och röker pipa.

Vad är det som gör att så många säger, nä men, jag pratade med honom i förrgår och då var allt som det skulle, vi pratade om helgen och vart han/hon beställt semesterresa till. Jag märkte då inte att något var fel, det är oförklarligt.

Så klart det inte är oförklarligt. Ingen tar ett beslut om att ta sitt liv lite hipp som happ. Det är alltid en process. Men ibland ligger inte felet i att människor inte kan se det som är fel. Utan om att de som tagit sina liv inte vågat berätta hur de mår.

Depression
Image by boskizzi via Flickr

 

Det är fortfarande så smutsigt, så fel, så svagt, så fult, så tabu, att berätta att man mår själsligt dåligt. Att berätta att ryggen värker, eller att man har en förfärlig huvudvärk, eller att man nyss haft en hjärtinfarkt är helt ok. Men att berätta att man ligger vaken på nätterna av rädsla för livet är fel. Det är inte ens ok att berätta om att den där hjärtinfarkten väckte onda andar.  Så många går och ler falska leenden, skrattar falskt, för att de inte vågar säga som det är, att de är tomma inuti,.

Det är inte bara ett samhällsproblem, det är ett moraliskt problem. Vad är det som gör att vi lever våra liv i ett rikt land som Sverige och ändå vägrar se varandra? Vad är det som gör att man ser ner på, kränker, förstör och förtär varandra? Varför ska det vara så förbannat svårt att ta psykiska problem på allvar?

Jag förstår det inte. Eftersom jag själv är en av de där människorna som varje sekund brottas med mina egna hjärnspöken så vet jag ju hur vi som är sjuka i själen bemöts. Det är kränkande, låga, elaka och missunsamma kommentarer på internetforum, på min egna blogg ramlar det ner sådana där kommentarer lite då och då.

Men jag har valt att inte publicera dem. Inte för min egen skull, men för att inte andra i min situation ska bli kränkta återigen. Dessutom, det är lite för att skydda de som skrivit kommentaren, det händer väldigt ofta på helgen, när man kan gissa att magen är full av inte bara lättmjölk på den som skriver. Så jag tycker nog lite synd om dem som sitter på nätet en fredagskväll och häckar framför min blogg istället för att göra något som den inte mår dåligt av.

Det är märkligt nog helt ok att stampa på oss. Allt från politik till förflugna ord på bussen eller vidrigt onda kommentarer på bloggar eller tidningsartiklar på nätet tyder på att det är så.

Så inte fan vågar folk berätta att de mår dåligt i huvudet.

Så länge det är så kommer människor slå ut sina armar och säga, men jag pratade ju med honom i förmiddags, då mådde han så bra.

Enhanced by Zemanta

Hits: 0

Kommentarer är stängda.