Att vänta på att vänta.

Herregud, vad ska jag göra åt denna obotliga livsleda?

Det tar ju inte slut. Jag slingrar mig, som en ål, som en orm, som en mask. Men jag fastnar i samma läge ändå. Någon, något, äter upp mig och jag kan inte kämpa emot mer än jag redan gör.

Man kan sparka och slå omkring sig, antingen med den kropp vi fått av naturen, eller med den själ någon elak jävel gett oss. Jag sparkar och slår och tar emot slag efter slag men inget händer.

Inte ens ljudet från datorn gör som jag vill. Det sprakar och brakar och blir ingen ordning på det hela. Troligen borde jag starta om allt, men orkar jag ens tänka på att vänta?

Orkar jag det förresten? Vänta på att vänta? Ensam, oändligt ensam.

 

Hits: 0

3 tankar på “Att vänta på att vänta.”

Kommentarer är stängda.