Att vara bombsäker på att jag döden skall dö.

Så ovanligt.

Igår fick jag ännu en panikångestattack. I förrgår var det likadant och någonstans börjar den där förfärliga rädslan för en ny gro i mig. Jag vet egentligen inte vad som är värst, själva paniken, eller rädslan för den. Det är rädslan, förväntansångest som det så fint heter, som tar över hela livet.

Så jag trippar som på nattgammal is, rädd för att varje steg ska få underlaget att brista. Det är så lätt att allt tillslut handlar om rädslan för att bli paniskt rädd. Ångesten föder sig självt. Vad det är som påverkar mig så starkt just i dessa dagar vet jag inte. Inte än, kanske kan jag lista ut det och då får jag väl börja bearbeta det då. Som det är nu så vet jag varken in eller ut vart jag ska börja.

Piller biter inte. Möjligt att de lindrar, så att paniken inte blir värre, men jag undrar jag. Dessutom har jag börjat få ett nytt symptom, det är nästan så att man kan tro att jag samlar på sådana. För hur jag än beter mig så hyperventilerar jag och får därför hur ont som helst under fötterna. Det är inte sådär brusande som det kan bli utan en knivskarp smärta som de första gångerna fick mig att vara bombsäker på att jag döden skulle dö.

Så, jag trampar på den där isen medan fötterna värker. En enda soppa om du frågar mig. En soppa som inte smakar något vidare gott. Inte alls faktiskt.

Vad allt ska man inte vara med om.

foot-1

Hits: 0