Att vara motsträvig inför allt, i allt.

Jag slutat hata.

Tror jag i alla fall. Jag har ägnat 40 år av mitt liv med att nära ett hat mot så många. Min far, mina skolkamrater, mig själv, regn och mörker. Nu har jag funnit ro i mångt och mycket. Vissa saker har hänt bara för att jag råkade vara på fel plats i fel tid. Det har inte handlat om mig, jag bara kom i skottvinkeln.

Min far och jag redde ut det mesta innan han dog. Vi satt en hel kväll och natt och pratade om saker som hänt. Vi satt som två vuxna män, något varken han eller jag var när jag växte upp. Han var fortfarande som ett barn i mångt och mycket. Men sjukdomen, cancern, fick honom att slutligen växa upp. Jag själv? Jo, ibland har jag varit vuxen och den natten var ett sådant tillfälle.

Mina plågoandar i skolan har jag slutat tänka på så ofta. De kommer visserligen tillbaka på nätterna, då och då. Men det handlade som sagt aldrig om mig. Det var de själva som hade ett desperat behov av att lyfta sig genom att sänka mig. Men jag sjönk aldrig.

2012-05-05-20.05

Jag har klarat mig genom livet av att vara mig själv trogen i alla lägen. Även då när jag ibland skiftade skepnad. Så som jag gör ofta. Men då är det jag som väljer att vara annorlunda. Min terapeut kallar mig tjurgubbe och det är ju en strålande beskrivning på mig. Be mig gå att vänster och jag går åt höger. På ett eller annat sätt, ibland utan att du ens märker att jag gått. 

I mitt jobb hade jag fantastisk hjälp av den där förmågan, kameleonten som jag är, blivit, så kan jag gå in i olika roller, för att möta människor på det sättet de vill bli bemötta. Oftast lyckas jag men ibland slår det fel. Men hela tiden är det bara kamouflaget de ser.

Men privat? Jag går ständigt och pratar. Har fått en väldigt bra talang för att härma människor och ljud och dialekter eller sociolekter. Den Helande Maria brukar säga att: nu vill jag prata med den riktiga Jonas, när hon vill att vi pratar om något viktigt eller allvarligt. Hon vet hur hon ska nå mig, det är få som gör det.

Innanför det där skalet jag bär är jag alltid sann mot mig själv. Det är väl det som skapat all ångest, jag kokar av tankar och känslor och har vägrat släppa dem. Men nu pyser allt ut, snart är det bara rena tankar kvar. De fula, skeva, arga, hatet, har jag lagt av mig. Skit i dem, tänker jag. Låt dem vara, du kan ändå inte vinna den kampen. Släpp hatet.

Därför, jag har slutat hata. Tror jag..

Hits: 0