Bara lösa, planslösa funderingar

Jag är inte säker. Men jag tror att alla behöver uttrycka sig skapande på något sätt. För mig är det ju uppenbarligen så att jag måste sätta mina tankar och idéer och känslor på print för att få ihop vardagen och mitt liv. För mig är det min livsluft.

Andra kanske motionerar, dekorerar, möblerar, målar, spelar musik eller egentligen vad som helst som får tankarna att ramla ner på rätt ställe och de som kan leva på det är inte många men de är lyckligt lottade. Sen är det ju det där med tid med. Att ha tid till sitt skapande eller uttryckande. Att skapa sig tid till det. Om det så bara är att lägga sig i hängmattan för att vila själen lite.

Själv skulle jag bli totalt tokig om jag inte fick skriva. Att ha en blogg är en extra krydda. Det ger vänner och bekanta och feedback, ordet som var så populärt på 1980-talet. Men återigen, om någon sade att jag aldrig mer skulle få skriva skulle jag nog, helt ärligt, skrumpna ihop och dö. Skrivandet har tagit mig genom hela den här knaggliga vägen sedan den första panikattacken alldeles i sommaren i början på 90-talet.

Så. Jag har varit lyckligt lottad som har en enkel syssla att pyssla med. För de som älskar att resa är det ju lite mer kostsamt.

Så jag skriver väl då. Likt de allra första Sumererna som började med kilskriften någonstans från 3400 f.kr. Det är min lilla drog.

Indiana Jöns utan Lakritspuffran.

5 tankar på “Bara lösa, planslösa funderingar”

  1. Du behöver inte publicera detta, men jag vet inte vad som hänt… tidigare kunde man prenumerera på kommentarer.. men nu? Vad har hänt? Vart finns RSS-knappen för kommentarsflödet???

    *förvirrad*

    (och jag kommer inte se om du svarat såvida jag inte klickar in här igen förstås)

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: