Jag lever.

Jag lovar. Det är inte det att jag tagit en paus med skrivandet. Det lilla kluddret i anteckningsböckerna pågår ständigt och det som jag skriver ner där vet jag kommer bli bloggämnen. Jag tänker mycket. Resonerar med mig själv men även mycket med Den Helande Maria som har en barnatro med sig i livet och vi väver mattor av politik, musik, filmer, böcker, bloggar, hunden, katten, städa lägenhteten, religion, pengar och vad vi egentligen vill ha ut av livet.

Sen gömmer jag mig rätt ofta. Låser in mig i nått rum. Eller tar promenader med hunden och bara strosar. Men vi har alla tre, Dipp, jag och Den Helande Maria kan få lite ro. Men den är vår och ingen annan.

Sen, min hälsa, min fysiska hälsa, protesterar allt mer för varje dag. Problem med att kasta urin, svå¨righeter att köra hela matchen i andra änden. Gas i magen, hjärtklappning, ständig hunger och då på socker.

Pengar. Säger bara pengar. Nästa månad är jag utskriven igen. Rakt ner i stupet. Men, det borde vara sista gågen. Sen ger de upp mig om jag fattat allt rätt. Eller, ger upp, det var fel ord, de inser vad jag redan visste, mina diagnoser är kroniska och jag kommer aldrig mer kunna jobba mer. Inte på det riktiga sättet.

Jag berättade ju tidigare om katetern och allt så det hoppar vi över., Det är ok än så länge.

Min äldsta son har börjat skapa lite små trudelutter på gitarr tillsammans. Det är det roligaste jag gjort sen Kalle Shewens dag.

Nu är jag trött. Den Helande Maria är på psyk som vanligt. En stund för både hon och mig att pusta ut. Det borde inte fungera så, men när hon är inlagd kan jag slappna av lite. Hon har tillsyns och larm och en trygg lugn atmosfär. Medan jag kan slappna av, slipper gå och oroa sig.

Men sedan efter tre dagar får det fara nog för mig :-) Då har jag varit ensam länge nog.

Tja. Att summera vad som hänt är rätt onödigt faktiskt. SÅ, vi börjar om med allt i början. Fresh start.

Eders otrogne? bloggare Sir. Winston O’Boogie.