Bloggen och jag.

När jag läser, eller skummar igenom, de senaste dagarnas inlägg i bloggen inser jag hur viktig för mig den är. Oavsett om den spelar roll för en ena person förutom mig så är den min räddningsplanka.

Här kan jag vräka ur mig all mina känslor, min frustration, mina svarta tankar, mina tårar och för den delen, mina skratt. Jag kan vrida och vända på hur jag mår, tills jag fått ordning på allt. Den blir liksom en samtalspartner, fast det är jag som både ställer frågorna och svarar på dem. Den är som en samtalspartner som aldrig dömer, som aldrig tröttnar och som är tålmodig och lyssnar i alla lägen.

Jag tror de flesta som känner mig, på riktigt alltså, känner mig som en rätt glad lax. Det finns ingen motsättning mellan det och mitt jag här. För när jag umgås med andra så har jag inget behov att beklaga mig, att vara rädd eller vara otålig eller arg. Jag har redan fått ur mig det här. Fått respons från både andra människor och från mig själv. Kommit ikapp.

Problemet förr i tiden var väl att jag hela tiden höll inne allt jag kände och det pös bara ut då och då som aggression. Ilska. Jag var som en osäkrad handgranat som bara väntade på att ramla i golvet. Nu får den brisera på bloggen istället.

Så, när jag går ut i världen så kan jag slappna av, vara lite tom på negativa känslor. Så jag kan skratta och flamsa och vara trivsam att umgås med. Inget pyser ut längre. För det finns inget som kan pysa.

Så, nu har jag vänt och vridit på det med. Det är dags att gå ut med jycken i solen och leva lite.

Här utanför, kan jag leva ett gott liv.

Träffar: 0