Jag vet inte alls vad som skapar en människas värderingar.
Jag hoppas och tror ingen tvekar om vad jag anser om vissa saker. Invandring och politik och hur man ser på andra människor. Visst, jag erkänner villigt och fullt, jag har själv ingen fläckfri historia att presentera. Jag har utnyttjat och sårat människor, det kommer liksom med paketet när man är missbrukare och som ungdom och barn rastlös och rörig i själen.
Men jag hoppas jag lärt mig, utvecklats som människa och framför allt, jag vet, inte tror, jag vet, att jag försökt och försöker gottgöra vad jag gjort och att jag är ångerfull och skäms för väldigt mycket jag gjort i mitt liv.
Men det har inte riktigt med saken jag funderar på. Mina värderingar har alltid varit likadana, egentligen, jag har bara våldfört mig på dem. Men de har suttit djupt i mig. ALLA människor, fel, de flesta, är goda och värda att få chansen att leva i fred och frihet och med känslan av att vara trygg och mätt.
Jag blir heligt förbannad över hur vår värld ser ut. Försöker göra vad jag kan, höja rösten för vad jag tycker är rätt och vad jag tycker är fel. Inte vara feg, titta ner i marken medan andra omkring mig tanklöst och historielöst likt pappegojor upprepar samma fraser.
”Vi har inte råd, tänk på våra gamla och barnen och våra hemlösa, tänk på våra värderingar, tänk på vår religion, de kommer ta över, de är kriminella, de våldtar, de är konstiga, de tar våra jobb, de lever på bidrag, bla, bla, bla”.
För, vad är VÅRA gamla och barn och hemlösa och sjuka? Vad jag vet så äger jag ingen alls sådan människa. Vad jag vet så lämnar vi villigt över ansvaret för de gamla och barnen och de sjuka till andra, till ålderdomshemmet, till skola och dagis och de sjuka låter vi andra, någon annan, vem som helst, ta hand om och de hemlösa. Tja, ärligt talat, när tänkte du senast på en sådan?
Jag har själv hört och upplevt (upplever) hur det är att vara en av de sjuka. En som, håll i dig nu, någon som lever på bidrag. Någon som bara man vrider om tummarna på kommer sluta lata mig och börjar jobba.
Ändå är jag en av de ”VÅRA”. Men, det är som att när man hittar någon som är ännu längre ifrån den egna villan och semestern i Turkiet och som inte är hel och ren och gratis utbildad så börjar man helt plötsligt tänka på de där andra, de som man tidigare, för bara någon minut sedan, raljerat och förminskat och trampat på. Då helt plötsligt blir de lite mer värda, bara för att någon annan blir mindre värd.
Jag fattar inte. Jag kan inte förstå. Jag har hört, redan för 20-25 år sedan hur man kallar människor blattar. Hur man kallar människor negertroll, hur man på lunchen sitter och pratar om invandrare som lata och hur de (på den tiden, jag lovar, så trodde man verkligen det) odlade potatis i vardagsrummet.
Jag tänkte att de var så få att det inte spelar så stor roll, de där som fnös åt människor som inte växt upp i samma trappuppgång som de själva. Jag tänkte att människor måste vara oerhört korkade som trodde man kunde odla potatis inomhus. Jag tänkte att ondskan var minimal i den värld jag levde i.
Jag hade fel. För, det har visat sig att de där som pratade så föraktfullt om sina medmänniskor är så många fler än jag trodde. Då viskade några fåtal om det, nu är det så många att man blir matt.
Matt, slut, trött, arg, ledsen, rädd. För vi lever i tider när det är helt ok att säga saker som man inte behöver tänka på förringar andra människor, kulturer, länder. Barn, gamla, unga, män, kvinnor.
Mina värderingar, mina känslor är sådana att jag kommer göra allt jag kan för att gå emot mina egna tankar om att jag inte orkar kämpa för vad jag tror på, att jag inte orkar ta diskussionen.
Men, varifrån de där värderingarna och känslorna kommer ifrån. Det kan jag inte förklara.
Jag är bara glad över att de finns där.
