Den lilla stora sömnen.

Igår fick jag äntligen mina mediciner. Alimemazin, som jag längtat efter dig. Lyrica, jag har gråtit medan du varit borta. Propavan, mina nätter har blivit långa och oroliga utan dina smekningar.

Jag tog min vanliga dos Alimemazin och blev klubbad som en oxe. Släpade mig hem, somnade i soffan med skorna på. Vaknade av att jag ramlade ner på golvet och fann att bordet var bortknuffat genom halva rummet. Jag stövlade in till sovrummet och somnade igen. När jag väl vaknat hade det gått 16 timmar.

Jag behövde nog den där sömnen. Den senaste veckan har jag sovit runt 20 timmar allt som allt så när jag väl kom ner på jorden så gjorde jag det ordentligt. Men en dov smäll. Jag tog väl igen alla vakna timmar.

Efter att jag vaknat, vilket jag gjorde med största möjliga motstånd, krävdes det 4 muggar kaffe innan jag kunde tänka överhuvudtaget. Men en promenad med en tokig jycke var vad som behövdes för att bli något som liknar pigg.

Under hela kvällen, natten och förmiddagen så sov Dipp så nära hon kunde. Hon är fånigt snäll den hunden. Inte ett pip för att få mig att vakna. Men däremot så var hon som tossig när vi väl kom ut. Som den vallhund hon är så försökte hon ta in hela världen på en och samma gång, skällde på andra hundar, studsade, rusade, sprang, samtidigt som hon luktade på allt hon sprang förbi.

Vi gick till vår stig och jag lät henne bli av med lite av hennes rastlöshet. Så nu ligger hon på soffan i köket och sover, mätt och belåten. Jag får väl ta henne på en rejäl promenad lite senare.

Idag är väl en mellandag. Som alla dagar kommer vara till måndag. Inget kan hända förrän då. Jag sitter fast i livets tänger. Handlingsförlamad. På måndag brakar allt igång igen. Då får jag än en gång springa runt i hela stan, ringa runt till hela landet och hoppas, hoppas, på ett bra slut på den här sagan. Slippa stora stygga vargen ett tag. Slappna av på ett naturligt sätt utan att behöva kemi för att sluta svettas.

Av någon märklig anledning så står lampan på skänken och lyser för fulla muggar. Jag har inget minne av att jag tänt den men det måste jag väl ha gjort om inte katten gjort det. På något sätt är det underbart att en del av livet är borta. Att jag fått gå in i sömnens dimma utan att ha blivit störd av mitt levnadslopps svärta.

Så, där finner vi mig. Lite trött fortfarande. Men så glad över att fått äkta vila. Jag lyssnar till Sinatra och tänker tilldragande tankar.

Så här kan jag ha det ett tag.

 

Vid en av livets anhalter.

 

 

Enhanced by Zemanta

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.