Den svarta hunden.

Solen skiner inte längre, ute är det mörkt och smula kallt. Själv är jag lite nere, den svarta hunden har drabbat mig igen. Men jag vet att jag kan få den att försvinna. Jag vet bara inte hur.

Jag hoppas att morgondagen bjuder på den glädje jag har upplevt den sista tiden. En glädje över livet jag inte känt på 20 år. Inte sedan jag var ung och stark och trodde mig vara odödlig. Det var när jag förstod att döden även kommer drabba mig som jag började falla.

Jag bär på en förlamande dödsskräck. En sådan där skräck man inte kan smita undan, lika lite man kan undvika döden själv. Den där fruktan kan ibland förlama alla mina goda tankar. Jag kan vakna mitt i i natten och skrika rakt ut i fasansfull rädsla. Det är en känsla som kan förstöra alla mina glada tankar, som kan göra mig ond och elak.

Men döden kan man inte smita undan. Det är vetskapen om det som sakta tagit livet av mig. En man som smitit undan så mycket genom att lura andra att tro på mig. Jag har duckat för allt ansvar genom att ha förmågan att få folk att skratta och må bra i min närhet, medan jag själv känt mig som en lögnare. Med charm kan man komma långt men man kan inte smita från sig själv.

Så jag börjar försöka lära mig att inte smita. Att ta ansvar för både mitt liv och som förälder och som vän och som mig själv. Jag vill charma mig själv.

När jag var ung såg jag väldigt bra ut, nu är det ett vrak som möter mig i spegeln. Ett vrak med övervikt och början till påsar under ögonen, med svarta tankar, med allt mer fallande hår.

Men allt det där spelar ingen roll längre. Min själ är ung och det ger mig tröst.

Det är länge sedan jag var ung

Fotnot: Den svarta hunden var vad Winston Churchill kallade sina depressioner.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.