Den syn som möter en ensam man om natten.

Jag kan inte sova. Det är inte så konstigt den här gången, för jag har sovit bort en del av dagen. Jag och jycken har legat i sängen och värmt varandra. Kroppen är tung och sömnig. Det är en infektion av något slag som härjar i kroppen, det förstår jag. Den Helande Maria är krasslig hon med. Så vi går här och krasslar ihop. Det blir så gärna så när hösten gör entré. Jag är glad och tacksam för att jag inte alls är sjuk lika ofta nu som jag varit så många gånger de senaste åren. Kanske ett tecken på att all den där utmattningen håller på att förvandlas till kraft igen. Eller så är det bara att tacka Mivitotal igen. Äter man så vansinnigt dåligt som vi gör så är det mer än viktigt med lite vitaminer då och då. Tror jag på i alla fall.

Men nu kan jag inte sova som sagt. Jag gick in på badrummet och när jag tvättade händerna tittade jag närmare på det som spegeln visade. En man med röda ögon, lite skrovlig hy, långa, långa ögonfransar, de som varit en förbannelse i så många år. Kvinnor och flickor har suckat och berättat att de själva minsann vill ha sådana fransar. Själv har jag bara irriterats av att de fladdrar mot glasögon eller att långa strån ramlat in i ögat och grumlat synen.

Håret, det som en gång var tjockt som ett garnnystan börjar glesna. Kanske inte lika onödigt mycket som jag tror. Men jag lider av det. Jag lovar, det slår mig i bröstet varje gång jag ser hur skalpen lyser igenom. Jag har färgat håret i många år. Alla möjliga färger. Inte för att dölja något, men för att förstärka. Jag har använt håret precis på samma sätt som man använder kläder eller smycken för att uttrycka sig. I det är jag väldigt kvinnlig. Fel, jag vågar vara lite fåfäng som många kvinnor vågar vara, på samma sätt.

Men nu ser jag små silvertrådar i utväxten. De blir allt fler och då slår det mig. Jag kommer få vackert grått hår. Inte sådär gråtråkigt, stengrått. Utan vitt. Silvervitt. Allt det där vita sprider sig nu. Det har börjat visa sig i polisongerna, de som jag varsamt vårdat sedan jag var 16 år. Någon gång har jag rakat av dem men fått en känsla av att något viktig saknats. Lite som att näsan eller öronen skulle falla av.

På något sätt ser jag definitivt fram mot att bli sådär snyggt manlig i håret. Men jag vill ju ännu kunna färga håret i alla de där nyanserna som skapar en image. Det är ju bara det att om man färgar håret fast det är silvervitt så ser det ut som att man vill dölja sin ålder.

Jag vet inte hur jag kommer göra i framtiden. Men idag ska jag färga utväxten, för jag vet ju hur vackert håret är innanför färgen. Det får bli min lilla egna hemliga syn. Kanske får du en gång dela den med mig.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Jag lovar, du kommer alltid vara snygg, även fast skalpen lyser igenom. Men den lyser in igenom så mycket som du tror.. Men stör man sig på något så spelar det ingen roll vad andra säger, det vet jag.

    • jonascarlzon skriver:

      Jag vet att du säger det. Jag tror mig veta, men bara tro, att det du säger är sant. Men du vet, som du säger, det här kommer nog jaga mig resten av livet. Ångesten för att livet faktiskt visat sig vara något som har en sista sekund även för mig.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: