Det är tio år sedan jag flyttade hit,

Tio år kan vara ett liv.

För tio år sedan flyttade jag in i den lägenhet jag fortfarande kallar mitt hem. Jag hade inga som helst planer på att bo kvar här längre än nödvändigt. Jag fick den efter att ha varit hemlös i ett år efter en bitter skilsmässa, då jag upptäckt att min ekonomi, som frun skulle sköta, var full av hål. Hos kronofogden fanns skulder på underhållsbidrag, CSN, ett banklån vi tog gemensamt men som jag skrivit under, till och med min bilskatt.

Självklart får man inga lägenheter då. Så, jag flyttade först in hos min mor, vilket givetvis inte fungerade mer än några månader innan vi bråkade så väggarna darrade. Sen bodde jag i en kolonistuga utan vatten, eller toalett, under vintern.

Sommaren hade varit ok, det var rätt trivsamt att bo i den där lilla stugan på 25 kvm. Men sen kom hösten, då stängdes vatten och toan av. Men jag var inte avstängd. Värmen i stugan bestod av den öppna brasan, som jag stal ved till från villorna som låg en kilometer från kåken, och jag tillbringade dagarna framför de dansande lågorna och nätterna i sängen med tre täcken.

I köket frös det vatten, jag hade burit dit i en 5 liters dunk, till hård is. Brödet frös, smöret frös, jag frös.

Och jag drack. Öl efter öl. Sjöar med öl. Grät och drunknade nästan i min självömkan. Ville dö men vågade inte göra något åt det.

Bara fanns. En existens helt utan mening eller mål.

 

Den lilla borgen jag bodde i då.

Men efter jul fick jag reda på att soc skulle hjälpa mig med en lägenhet. Så, hit kom jag och här bor jag fortfarande. Sedan 10/3 2008. Och jag kommer aldrig flytta härifrån tror jag.


Jag skrev följande text efter att jag flyttat in:

 

Och det har blivit vinter.

Lite sent kan man tycka. Men likt förbaskat har det blivit så. När jag släpade mig ur sängen i morse så stod snön som… tja, snö, i backen. Det var kritvitt därute i stora världen och jag var tacksam för att jag inte tog emot erbjudandet att åka till La Stada i går och bli hemkörd i dag. Hua för att ge sig ut i en bil i det vädret.

Nä, då har jag det bättre här i min lilla borg. Katten och jag går omkring i lägneheten och blänger på varandra. Skillanden mellan henne och mig är att hon ligger en hel del uppe på bokhyllan medan jag håller mig på sängen. Jag är enna som inte gjord för att klättra i bokhyllor. Hur skulle det se ut med en tjock liten man med falnande hår klättrandes omkring i bokhyllor? Nä, man får hålla på sig värdighet, den lilla man har.

En massa cigaretter har det blivit och en och annan kopp med den gyllensvarta drycken kaffe. Nått annat har jag inte kommit mig för. Ni vet, jag är ju så föbaskat lat så det till och med retar mig själv. Hade jag orkat skulle jag ge mig själv en rejäl örfil så det blir lite fart på mig. Men jag orkar inte.

Men oavsett väder idag så vet vi alla att det går åt rätt håll. Snart smälter snön och man kan sitta på balkongen och dricka sitt morgonkaffe. Om jag nu vågar mig ut på balkongen. Det är fasligt högt upp här längt upp i kåken. Jag och höjder är inte de bästa vänner. Det är änne en av alla dessa fobier jag samlat på mig under åren. Det är en imponerande samling vid detta laget. Kort och gott så är jag rädd för det mesta. Sen är jag rädd för några saker som inte ens finns med. För säkerhets skull.

Jaja, den dagen den sorgen. Jag får väl sitta innanför balkongdörren med mitt kaffe och titta ut genom glasrutan. Det är ju nog så avkopplande det med menar jag. Så kan jag nästan känna mig som alla andra. Fast ändå speciell.

Hits: 2

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.