Det enda som håller ihop mig är huden.

När jag vaknade var jag redan spänd som en fiolsträng. Illamående, svettig, genomblöt av svett till och med. Det liksom sjunger i hela kroppen, sticker och gör ont. Kort sagt, jag är fan livrädd för hur livet kommer bli. Hur i hela helvete kommer jag fixa det som komma skall? Det är som att kastas 7 år tillbaka i tiden. Som om hela kampen är utraderad. Samma ångest, samma hjärtklappning, samma svettiga händer, samma skriande tankar, samma jävla gryende depression.

Men nu finns det bara en väg och det är framåt. Som sagt, jag är oerhört osäker på hur jag kommer fungera. Men det visar sig väl. Alla läxor om att inte grubbla är som bortblåsta. Svag kropp, svag själ. Det enda som håller ihop mig är huden.

Så jag får väl ta en promenad med hunden. Försöka leva i nuet och glömma mina kliande handflator. Tänka på annat än att jag är varm som en kamin och att tankarna glöder.

Tycker du att jag ägnar mig åt tänka för mycket på mig och ingen annan, att jag borde bli lite positivare, att jag borde rycka upp mig?

Jovars, så är det nog. Men hade det varit så lätt hade ingen någonsin blivit sjuk i själen. Nu är vi ju några, väldigt många faktiskt, som blir det. Så idag ska jag inte försöka kämpa emot utan känna efter och analysera vad jag känner. Först efter det kan jag reagera på det.

Fy fan vad jag mår tjyvtjockt.

Det sipprar genom min själsliga damm.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.