Det sista steget är alltid beroende av det första,

Huvudvärken är konstant.

Jag har vant mig vid den. Skulle säkert sakna den om den gav upp. Den kommer sig av spända muskler och rädsla. Men det är ok, faktiskt. Jag kan alltid ta ett piller mot värken, det är värre med rädslan.

Den sitter djupt och väl rotad i mig. Som en stor rutten ek som växer i bröstet på mig. Kanske skulle saker och ting vara enklare om jag bara lät den spela fritt. Men jag stretar emot, vägrar kapitulera. Svaret på frågorna måste finnas någonstans.

Trött på att vara fattig, trött på att bara kunna äta mig mätt varannan dag, trött på att vara rädd.

Idag ska jag till terapin. Det brukar alltid kännas bättre efteråt. Att ha fått hål på en del mentala bölder. Sett saker och ting från nya håll och kanske kommit fram till lösningar. Inte för att fattigdomen går att lösa så enkelt, men att jag hittat strategier för att leva med den.

Så jag laddar upp för att gå in i duschen och kanske lösa upp några spända muskler, få känna mig ren. Det behövs i tider då ångestsvetten bryter fram ur varenda por dygnet runt. Men jag är trött, så trött.

Men, det sista steget är alltid beroende av det första, så jag sätter väl fart då.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.