Det som inte dödar veknar.

En pigg dag. Jag är rätt säker på att det blir en sådan idag. När jag vaknade nästan studsade jag ur sängen, lite fågelkvitter i bröstet och solsken utanför fönstren. Det behövs. Sannerligen att det behövs.

De sista dagarna har varit jobbiga. Mycket har hänt utan att något på något sätt förändrats. Frånvaron av tristess har varit påtaglig. Däremot har jag varit arg, trött, svettig, glad, nöjd, förbannad igen.

När jag väl lade mig till ro igår kväll så somnade jag lika fort som en sten sjunker i en damm. Drömlöst och djup var sömnen när jag väl kom i kapp den. En natt där sömnen var ostörd av livet.

Jag tänker inte göra något idag. Bara flyta omkring. Stressa ner. För jag tål inte stress längre. Det behövs så lite för att kasta omkull mig. Så märkligt lite. Nästan ingenting. Jag brakar ihop av minsta lilla grej som händer och som jag inte var beredd på. Hela min kropp har så höga värden av stresshormoner redan från början kan jag tro. När jag väl varvar upp så kan jag inte stoppa det.

Att varva ner efter att jag gjort något som liknar stress är fan nästan omöjligt. Jag stannar liksom kvar på toppen när det egentligen inte behövs. Kvar på toppen utan att berget är kvar under mina fötter.

Så, idag ska jag försöka komma i balans igen. Under tiden funderar jag på hur i hela helvete jag ska kunna jobba om jag är så oerhört känslig för stress?

Skit samma. Idag är det lugnt.

Håll rent för guds skull.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.