Did you ever feel the pain In the morning rain?

Livet är ett märkligt stället att befinna sig på. Det svänger och kränger som en båt i storm, lever sitt egna liv mitt i det liv man själv försöker leva så gott man kan.

Idag är det visst min födelsedag. Jag skriver visst för jag hade glömt bort det. Kanske är det förträngning, kanske är det dåligt minne. Mitt minne är en kaotisk blandning av  minnesluckor och varma levande minnen som är lika skarpa i kanterna som om de vore något som händer precis nu.

Det var när jag möttes av en massa grattis på Facebook som jag förstod att jag fyller 41. Jag som aldrig trodde jag skulle bli 40. Jag som ett tag inte ville en minut äldre är så många minuter äldre sedan dess att jag inte kan hålla ordning på dom. De har bara försvunnit och gått iväg.

När jag sitter med min kaffemugg och läser tidningen finner jag ett bekant namn bland nekrologerna, en kär internetvän som gått sin väg, bort från alla livets vedermödor. En vacker person i en vacker själ.

Det gör min egen födelsedag meningslös. Att fylla år när andra död känns onödigt. Slöseri med tid och kraft. Det finns annat att göra än att fira att man är född. Det är väl bättre att fira att man lever? Så jag firar min levnadsdag med ytterligare en kaffe. Lyssnar på samma musik som gått runt och runt i några dagar nu, Oasis.

När jag gör något gör jag alltid  det lite för mycket. Lite för mycket för att det ska räknas som normalt. Lite sjukligt. Nu är jag inne i en Oasis-period och alla skivor snurrar runt och runt i min datorn. Alla singlar och fullängdare och kanske något annat.

Källa:loonies.wordpress.com

 

Det ger mig kraft. Texterna ger kraft fast de inte betyder ett dugg. Noel Gallagher har ju själv sagt att han inte har en jävla aning om vad en Wonderwall är, ändå så finns den liksom inne i mitt huvud.

Så jag spelar och jag lever. Funderar på att plocka upp min egna gitarr men vågar inte. För jag spelar så jävla illa nu för tiden. Dessutom får jag inte ur instrumentet det jag vill. Som att försöka tala ett språk men inte kunna mer ord än precis de man behöver för att fråga om vägen till en McDonalds.

Därför blir det väl ytterligare en kaffe, en dusch och sedan ut med hunden. Som varje morgon. Den här dagen är inte annorlunda än någon annan dag. Den är som alla andra dagar, öppen som en bok som jag själv måste skriva med hjälp av hjältar och hjältinnor och skurkar som jag inte träffat än.

För visst vill jag leva.

httpv://www.youtube.com/watch?v=i_2mWhfOhGU

 

Maybe I don’t really want to know
How your garden grows
I just want to fly Lately did you ever feel the pain
In the morning rain
As it soaks it to the bone

Maybe I just want to fly
I want to live I don’t want to die
Maybe I just want to breath
Maybe I just don’t believe
Maybe you’re the same as me
We see things they’ll never see
You and I are gonna live forever

Maybe I don’t really want to know
How your garden grows
I just want to fly Lately did you ever feel the pain
In the morning rain
As it soaks it to the bone

Maybe I will never be
All the things that I want to be
But now is not the time to cry
Now’s the time to find out why
I think you’re the same as me
We see things they’ll never see
You and I are gonna live forever
We’re gonna live forever
Gonna live forever
Live forever
Forever

 

Enhanced by Zemanta

2 tankar på “Did you ever feel the pain In the morning rain?”

  1. Grattis på levnadsdagen :D I efterskott. Humhum, ja jag ligger lite efter i bloggläsandet nu men jag ska försöka ta igen det.

    • Tackar. Ja inte kan du hålla på att leva det riktiga livet hur som helst :-) Men som jag brukar säga, det finns inget lästvång :-)

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: