Döm mig inte efter dig själv utan efter mina förutsättningar

Det är lätt att döma andra. Det har jag märkt här på bloggen när folk har retat livet ur sig på mitt gnäll och min pessimism, mitt ego och mitt sätt att beskriva min tillvaro. Det har funnits de, inte många men några, som skrivit hätska inlägg om att jag borde sluta gnälla, klippa mig och skaffe ett jobb. Typ.


Nå, själv gör jag mitt allra bästa att aldrig döma någon. De allra flesta av oss har en anledning att göra det vi gör. En del är starka av födsel och ohejdad vana. En del har fått kämpa hela livet men alltid varit starka nog att stå emot att ge upp. Så kallade maskrosbarn.


En del har aldrig mött några större problem. Det är oftast de som blir förbannade när man då skriver att man mår kass. Helt enkelt för att de inte fattar vad riktigt ångest är utan tror det handlar om att må lite dåligt på måndag morgon. Eller att en depression handlar om att tycka att livet är lite enehanda.


Men för oss som lever våra liv i ständig kamp med oss själva är det inte så jäkla enkelt. Vi är alla olika och att döma någon annan efter sina egna förutsättningar är inte bara infantlilt, det kan vara elakt.


Nå, som ni alla har förstått så är jag ett stort Elvis-fan. Mycket av styrkan i mitt liv har jag fått genom att lägga mig på golvet och lyssna till Elvis. Inte 50-tals Elvis även om jag finner det uppfriskande eller vad man ska kalla det, en ung kåt kille som skapade en ny värld helt på egen hand. Absolut inte 60-talets plastElvis. Men oftast det han spelade in mellan 1968 (ni vet, In the Ghetto, den har ni alla hört) fram till 1976 när han gjorde sina sista inspelningar. Låtar med kuk. Stor kuk.


Nå, denna låt, denna video, inspelad 1970 handlar om att inte döma. Ge din broder och sin syster en chans. Empati heter det nu för tiden. Så här är den. ”Walk a mile in my shoes”.


1 tanke på “Döm mig inte efter dig själv utan efter mina förutsättningar”

  1. Ibland behöver du en spark i baken
    Jag håller med dig om att inte döma människor vars liv man inte levt. Jag har heller aldrig skrivit och klagat på dig förr. Jag tycker om att läsa din blogg, du har en talang att skriva och förklara dina känslor så att man blir berörd. Jag följer dina strävanden efter ett bättre liv. Men idag blir jag förbannad på dig när jag läser att du missat din dotters utvecklingssamtal. Där tycker jag gränsen går! Man sviker inte sina barn på det sättet! Hur deprimerad och nergången man än är så är väl ändå barnen det allra viktigaste. Ok att hon sa att det inte gjorde något, men jag tror ändå hon blir besviken när inte pappa kommer som han lovat. Så, sov bort dagen, bo hos mamma resten av ditt liv, men när barnen kallar så ställer du upp! Att svika sina barn är VÄRRE än att köra moppe onykter!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.