Down Payment Blues.

Jag har pippi på lite olika saker.

Tändare, skor, klockor, pennor, skjortor, solglasögon för att bara nämna några. Böcker med, böcker för tusan. Hade jag haft pengar skulle jag köpt tusen av vart och en av de där sakerna. När jag tjänade pengar, för jag har ju faktiskt gjort det en gång i tiden, bra pengar med, så köpte jag något sådant varje månad. Jag vet inte hur många klockor jag hade, en för varje dag och varje klädstil. Skorna fyllde en garderob medan skjortorna en annan.

Nu finns det inte längre några pengar över för att köpa sådana där saker. Skor köper jag på Emmaus, jag bär nu samma klocka dag ut och dag in, solglasögon det kan jag köpa några av varje år. Men inte som förr. Nu får jag köpa läsglasögon istället.

Sixteen man's shoes on a white background

Missförstå mig inte nu. Jag klagar inte, inte över de här sakerna i alla fall. Att kunna köpa de där sakerna är inte så viktig, det var kul när jag kunde men inget jag saknar nu. Jag har fortfarande garderoben full med skjortor, jag tror jag köpte den senaste skjortan 2004 om jag inte missminner mig. Böcker köper jag däremot någon gång då och då. En pocketbok kostar ju faktiskt inte så jäkla mycket. Vi får dra in på mjölken i några dagar bara.

Nä, jag saknar inte de där sakerna, även om det vore kul förstås. Men vårt pengaproblem löper ju djupare, betydligt djupare än så. Vi lever två personer på min sjukpenning på 9000 i månaden. Det är inte lätt, men vi hasslar oss fram, med hjälp av goda vänner, våra föräldrar och goda vänner, ibland rent av okända människor. Vi har tur, alla har inte sådana människor runt omkring sig.

Det är självklart att man inte ska ha samma ekonomiska ramar när man är inom sjukförsäkringen som när man jobbar. Men, jag har sagt det förut och kommer säga det igen, är det verkligen vettigt att man ska behöva gå hungrig för att man är sjuk?

Är det vettigt att man inte ska ha råd att gå till tandläkaren, är det vettigt att det ska vara svårt att ha råd med sina mediciner, är det vettigt att man inte ska ha råd med nya glasögon, är det vettigt att man bara ska kunna gå på en eller möjligen två fotbollsmatch per säsong? Jag skulle mer än gärna börja arbeta igen, för att kunna få de där 13-14000 mer i lön varje månad. Men, det går inte, jag går inte att ha till något, inte än i alla fall. Jag är allt för svajig, för ojämn, för obalanserad. Jag skulle inte ens klara av att kratta löv i en hel vecka.

Det räcker med att jag har något planerat en vecka, en endaste sak eller möte, för att jag ska bli helt utmattad. Mitt minne är som ett såll, jag har varit med om att jag tillbringat en eftermiddag med att vara på ett möte eller en utbildning och sedan glömt av det totalt dagen efter. Nu pratar vi inte om att jag glömt av vad som sades utan om att jag inte kommer ihåg att jag varit där överhuvudtaget. Jag vet nu hur det är att vara dement. Det är otäckt och det är skräckframkallande.

Nu i veckan är det i morgon styrelsemöte med Balans Borås Sjuhärad och sedan medlemsmöte med densamma och på fredag ska jag till kirurgen i Skene. Jag är redan orolig för hur jag kommer må på lördag. Så hur faen skulle jag kunna sköta ett arbete eller en utbildning?

Finns det någon som kan svara på det?

Enhanced by Zemanta

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.