Du säger väl till om jag ska gå?

Gårdagen var fabulös, fantastisk och sprakande och vacker och bättre än någon dag i mitt liv någonsin tidigare. En dag för en kung, fast jag bara är en fattig riddare. Jag fick spela gitarr med min äldsta son, vilket alltid är ett privilegium, dricka kaffe och dyr whiskey med en oerhört god vän och äta en oerhört god  väns goda mat. Att var gott. Allt var skimrande och väldigt vackert.

Jag pratade med en häst, lyssnade till pratet som omslöt mig. Fick klappa min hund och min katt och mig själv. Jag fick somna på en soffa i ett välbekant hem som inte var mitt, vakna upp och gå ut och röka dagens första cigarett vid gaveln på ett hus, i solskenet och lyssna till fågelkvitter och tystnad. Jag fick mer än jag någonsin givit. Mer än jag någonsin ens vågar tänka mig att ha kraft att få ge.

Jag fick ge min son mina Charles Bukowski-böcker. Min tid och min hälsa är mina barns att äga. Att äga är inte för mig. Även när det gives mig. Bukowski levde ett liv som jag bara kan drömma om.

Idag, nu, är jag gråtmild och lycklig och tillfreds, även om huvudet dunkar obönhörligt och skönt. Strax under döden finns jag hela tiden men idag så finns den inte för mig. Människor, alla de som är någon annan, tog sig tid att gratulera mig och jag kan bara försöka förstå att de ens orkade tänka ens en enda sekund på mig och det som är mitt. Liv.

Du säger väl till mig om jag ska gå?

det fladdrar till som i en dröm
en pojke gräver ner sitt fynd
och röjer undan bevisen
dom tysta kvällarna i snön
dom höga lamporna som tänds
över den spolade isen

jag var inte ensam
jag är inte ensam nu
vi känner varandra genom
tusen fenomen

du var redan där
min dröm var redan du
den metalliska luften
där i åttiotalets sken

du säger väl till om jag ska gå
du säger till
eller följ mig till dom gråa, höga husen
bakom järnvägsspåren
om du vet vad du vill
om du vet
har du ingenting att hämta här
ingenting att hämta här

den lilla pojken i ett blänk
med knäna hårt mot frusen jord
han gömmer nåt därunder
långa rader av garage
långa rader av små ord
och allting som gick sönder

jag var inte sjuk
fast lite blek i hyn
när dagarna gick framåt
blev jag kvar nån annanstans
du tog mig in i cirkeln
och begåvade min syn
med sövande narkotika
och vaken stimulans

du säger väl till om jag ska gå ...

det jag minns när jag är här
det som verkligen satte spår
är skymningen och ljuset
mellan husen där vi var
jag vet ingenting om dig
inte om du ens förstår
du var tonen från en tid
från en vinter i en stad

du säger väl till om jag ska gå ...

Hits: 0