En apa som ingen känner

Inte ens busshelvetet kunde jag passa. Inte ens det funkar idag. Allt medan solen sänker sig och det nästan omärkligt blir kyligare så stod vi där, jag och hunden, redo att åka buss, en buss som vi såg åka förbi, tre minuter tidigare än den skulle göra enligt tabellen. Det finns inte längre utrymme för klockor som går fel i en tid när atomuren ställer tiden i våra mobiler automatiskt.

Ingenting fungrerar och för första gången på väldigt länge känner jag mig sådär ensam och rädd som man var när man var barn och utlämnad till vuxenvärldens oförstånd. På något sätt så verkar det som att den där chansen aldrig kommer, hur jag än spökar ut mig för att fånga den som en hora försöker fånga en torsk som kan ge stålar att räcka till nästa fix.

Man söker hela livet efter något men jag vet ju inte ens vad jag söker efter. Allt är en enda jäkla gåta och ibland undrar jag, förresten, jag ändrar mig, ofta, undrar jag varför jag är född så totalt utan talang eller motivation eller tanke eller vettig känsla utan bara går på någon sorts autopilot mot ålderdom och död. Jag kommer ju fan bli bortglömd i samma sekund som jag läggs i kistan. Eller vad fan jag nu läggs i. Jag har aldrig fattat den där grejen med att läggas i kista om man sedan ska bränna upp hela rasket och läggas i en urna? Känns inte det lite som slöseri med bra trä?

Just som jag nojar mig över livet så kräks dessutom hunden på mattan. Som om det inte räcker nu? Som om jag inte ska få en enda liten satans jävla chans i helvetet att få lite skojsiga tankar i skallen. Kan inte lika gärna taket ramla ner med, när vi ändå är igång?

Nä, nu ger jag fan upp, tar en kaffe till, röker en av mina sista cigg och väntar på nästa buss. Förövrigt ser det ut som att det snart kommer regna ute. Jag ska lämna dagens tidning ute på balkongen bara för att jävlas med tidningshelvetet.

Livet är fan som vita kalsonger, helt omöjligt att hålla rent och prydligt.

 

4 tankar på “En apa som ingen känner”

  1. Jo men det var ju tänkt att fnissas lite åt :-) Vissa gånger så känns det banne mig som att hela universum är efter en och att någon jäkel sitter och skrattar åt en och de osynliga trådar man har som den lilla marionett man är :-)

  2. Förlåt men jag kunde bara inte låta bli att fnissa lite åt det här blogginlägget. inget illa menat, men det vet du. :) Jag känner såväl igen mig i det där, när allt jävlas med en haha!

  3. Jodå, idag känns det allt bättre. Inte bra men bättre och jag kör med röda kalsonger, för säkerhets skull. :-)

  4. Hallå där ! Hoppas livet känns en aning bättre än vita kalsonger idag. Livet är en jäkla röra det håller jag med dig om men i den där röran så finns det alltid något ljust. Det försöker i alla fall jag inbilla mig.

    Snart lite fotboll på G som du kan glädja dig åt kanske ?

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.