En bomb på fel land.

Jag känner igen känslan. Ilska, sådan som ligger och puttrar, blommar upp så fort som något går snett eller fel, men som egentligen inte har något alls med det som jag ryar om. Nu är jag arg, tillknäppt, då var jag kall. Försökte analysera och göra rätt drag i rätt tid. Svala ord som faller ner på tangenterna, då när jag är egentligen är som allra mest arg.

Men sen, när jag sagt det jag ville säga, på ett sätt som inte går att missförstå, men inte heller värja sig mot. Då, då brusar jag upp, som en Treo i ett glas källvatten. Jag rinner över, blir omöjlig att älska. Gör mig omöjlig.

Det är ju egentligen väldigt enkelt. Jag vet precis vad jag är så arg för. Det handlar som vanligt, det som brukar göra mig som mest arg, om hur en del människor ser på sina medmänniskor. Hur de sätter sig över, bara för en sådan så enkel sak som hudfärg eller religion. För vad är det som folk är så elaka för? Det som mest förvånar mig är att de så sällan kan rättfärdiga sina åsikter.

Idag diskuterade jag det där med två personer. Den ena föll snart ut i haranger om att jag var en jävla kommunist och arbetardrägg, att han minsann var adelsman (det är de visst som av en händelse alltid, de där människorna, även de som skriver dålig svenska och ger ett obildat vulgärt intryck. Speciellt de figurerna förresten.) Honom sorterade jag snabbt in under kategorin arg, ung, dum man och lämnade därhän.

Senare hade jag en längre diskussion med en man som var lite mer sansad i ton. Men hans resonemang föll hit än föll det dit. Man var bara svensk om man var vit. Eller om det var när man hade svenskt medborgarskap. Eller om det nu kunde tänkas vara när man hade minst 20 led av rena svenskar i sitt släktträd. Det var visst något om ett får som trodde den var hund men såklart ändå är ett får. Dessutom så trodde han visst att sönderavlade hundar är bra hundar. Fast sedan visade det sig visst att man är svensk om man är vit än en gång. För att ännu senare vara bara och endast om man kände sig svensk. För att … ja ni fattar hoppas jag.

Men under hela tiden var det lätt att vara sval. För mannen hade redan förlorat diskussionen genom att svara så urbota rörigt på mina frågor att han snart föll på ett av alla sina otaliga grepp. Till slut så visade det sig att man nog bara är svensk om man är precis som honom, in i minsta molekyl. Ja det och att man är lite suddig i svaren på härstamningen och om de där 20 leden var tvungna att gälla både mor och fader och även deras mödrar och fädrer eller om man nog trodde att … återigen, ni fattar.

Hela tiden var jag kall. Sval som en fuktig trasa på en feberhet panna.

Under allt det där svala så kokade jag visst. Inte för att jag själv förstod det. Inte heller när jag senare brusade upp under kvällen för en sådan enkel sak som att jag säkrade vårt nätverk återigen och återigen slarvade bort mig i alla lösenord förstod jag.

Men nu förstår jag.

Synd att jag inte blev förbannad på karln, istället för på routern och Den Helande  som nog undrade vad jag fräste åt eller för.

Återigen så jävla dum.

Förlåt.

Hits: 0

7 tankar på “En bomb på fel land.”

  1. Nä, vad jag menade med att någon ska fatta är att det jag skriver om är helt omöjligt att förstå, för det är bara rörigt. Ja det där med känslor är svåra saker, i alla fall för mig. Jag har en agression som hela tiden ligger och bubblar i mig. Men jag lär mig för varje dag att hantera den bättre. Nu vill jag bara veta varifrån den stammar. En nyckel är ju att den helt enkelt ingår i min bipolära diagnos. Men det är bara en av källorna. Och du, ta hand om dig!!!

  2. Håller med om att du är en mästare på ord. Men till sanningen, jag fattar inte mycket fast du berättar att jag gör det. Å andra sidan så är klockan snart halv fyra på morgonen och jag är trög och förkyld och borde sovit för längesedan.

    Men Maria har förlåtit dig och det är det viktigaste. Asviktigt i en relation faktiskt. Att älska och att kunna förlåta och gå vidare. Man är inte sina känslor, inte du heller, och man har faktiskt rätt att bli arg – det går över.

    Jag ska dock inte svamla nu. Har kommit in i andra andningen och känner mig lite manisk, men bränd i huvudet. Nu ska jag ta mina sömnisar och sova en stund innan klockan ringer vid sex. Sedan ska jag vara god och glad och kexchoklad imorgon (torsdag) och det blir långpromenad till ÖoB och om jag inbillar mig att allt det vi planerat kommer bli av efter en sådan här natt, så ljuger jag kanske lite. Men jag hoppas jag orkar.

    Oj, det här blev verkligen off topic. Ville ju bara svara på "ni fattar" och att jag inte gör det riktig. Men som sagt, bränd i varenda hjärncell.

    Glöm inte att du får vara arg så länge du inte skadar någon. Alla känslor är ok, tryck inte bort dem. Ta Maria till hjälp. Och hon dig till hjälp. Ni verkar vara ett fantastiskt par och värda att kämpa för. Ni finns för varandra. Stöt inte bort varandra, det tror jag är viktigt!

    Nä, gonatt!
    My recent post klockan är över 02.

  3. Kära, kära baby. Jag kan inte annat än ödmjukt tacka för det du gång på gång säger. Jag är stolt över att äga ditt uppskattande. Du är en sann vän till mig och Den Helande Maria. Tack!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.