En brygga som blir en bro

Mitt i allt, så känns det rätt så ok att vara mig. Sura stanker är utvädrade och jag själv värd att må bra. Känner jag. Såsom jag borde känna. Dagen liksom faller på plats, rotar sig. Det tjuriga har gett vika och nog borde timmarna som följer kunna bli tämligen goda. Fast det är väl så, att man måste öppna sina känslofönster då och då för att inte kvävas i stanken från onda tankar. Det känns rätt liksom. Rätt och riktigt.

När jag väl bestämde mig för att låta vulkanen som är jag eruptera blev jag genast en smula vackrare till sinnes. Även om jag kanske inte kände igen känslan med en gång. Det är som att tömma en böld, man måste klämma och låta det göra ont för att bli av med giftet.

Därför lät jag det emotionella varet rinna nedför mina kinder, därför lät jag blodet springa fram. Nu läker mitt överhettade själsliv sakta men gott. Utan plåster eller förband. Utan känslomässigt penicillin. Jag finner mig själv glättig och törstig på livet. Pyttelitet glad men känslan växer och dundrar i mitt bröst. Alla riktningar jag har att välja på syns mig goda.

Hungrig på livet, mitt liv.

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.