En far som rymde, försvann.

Det börjar sjunka in nu. Hur jag slösat bort så många år. Rädslan för att ha supit bort hjärna och tid. Tänk om, nej förresten. Så klart är det så att min kropp tagit stryk från alla öl och allt vin och de gånger jag druckit sprit. De åren har märkt mig för resten av mitt liv. Så dum, så jävla dum.

Men det värsta är, att vetskapen, närheten till känslan som skapas, av att jag varit en så frånvarande far. Bara en skugga i perifin. Full, tokig, spexig. Sorglig och arg. Borta, aldrig där. Alla skolavslutningar jag missat, mitt mellanbarns konfirmation som jag inte ens var medveten om eftersom hen inte ville jag skulle komma,   födelsedagar när jag inte varit välkommen hem till barnens hem för att de skulle slippa skämmas för mig. Ingen att lita på, ingen som de vetat vart de har. Min egen otrygghet har skapat svallvågor. Elak och dum, däckad, än en gång.  Jag har vaknat under köksbordet oftare än jag sett mina barn i ögonen så att de kunnat se mig på riktigt.

De har lärt sig att lära känna ljudet som skapas av att ännu en öl öppnas, de hör den genom resten av sina liv och kvar blir bara tomhet.

Allt det där har jag skapat. Allt det där ligger mina slösade liv bakom. Hur kan man ställa sig bredvid sina egna barn? Bredvid sig själv.

Jag har sagt att jag inte tänker dra in dem i bloggen. De är värda bättre. Men någonstans måste jag ändå nämna det. Inga namn, inga åldrar. Bara skuggor, precis som jag själv varit skuggor i deras liv.

Allt det där andra som hänt, alla sönderslagna knogar, spruckna stämband och dårskap som jag skapat får jag leva med. Jag såg ingen annan väg just då.

Men vissa saker skär i mig och min frånvaro som far gör ont. Inte för att det drabbat mig själv, men för att några barn ska behöva leva med sveket resten av alla dagar i livet.

Allt sådant börjar som sagt sjunka in nu när jag verkligen försöker. Det har varit en lång väg som startade någonstans för 3-4 år sedan, då när jag började tänka att jag nog ville leva istället för att söka döden. Jag har gått tre steg fram för att halka 4 tillbaka, men på något vrickat sätt ändå kommit framåt.

 


Det gör mig stolt ska ni veta. Men i all den där stoltheten så växer självföraktet fram. Det är som att klämma en varböld och finna ett öppet sår därunder. Jag har kommit ur den där bubblan man lever i som missbrukare och det jag ser gör mig så förbannad på mig själv. 


 

Men återigen, jag hade ingen annan lösning på livet just då.

Förlåt!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.