En feberyrig man svamlar om psykisk ohälsa.

2012-01-12

21:35:08


Ibland suger livet mer än vanligt.

Något jag lärt mig av mina år av kval och eländes elände, är att man överlever det mesta, så länge man har hopp i sin själ. När hoppet lämnar en ensam och otrygg så finns det inte längre något som förenar en själv och livet.

Mitt hopp återvände för några år sedan. Det gick inte över en dag, det var en process. Men det var på en eftermiddag när jag upptäckte att det var så och trodde att jag fått hoppet som en blixt från en klar himmel. Det är först efteråt som jag förstått att det var en stilla stigning mot högre höjder.

HMS Belfast Night HDR
Image by k.kazantzoglou via Flickr

Så, jag är på rätt sida nu. Men, så många mår så vansinnigt dåligt att det känns hopplöst i bland. För de som mår dåligt, de som jagas av den svarta hunden eller av ångestspöken finns överallt. Vi är en del av samhället. Du träffar oss på bussen, i kön på ICA, vi går förbi dig på stan och vi sitter och väntar på våren. Allt detta utan att du förstår hur många vi är.  En del kommer ta livet av sig. En del kommer bli mer eller mindre friska. En del lever ensamma och en hel del lever med familjen.

Psykvården är en katastrof, det går inte att säga annat. Den har fallit sönder och kvar finns bara piller och ensamma stunder i kön på Apoteket. Blir man inlagd finns det ingen som pratar med en. Ingen som spontant frågar en hur man mår. Självfallet är det olika på olika avdelningar, på olika platser i landet. Men ändå.

Men det är inte konstigt. Debatten kring psykisk ohälsa tycks handla om de som är skvatt galna och kastar sig över människor på torget eller skriker högt på nätterna och skrämmer de friska. Fast, vem fan är frisk nu för tiden?

Nä, jag blir bara nedstämd av det hela. Att kämpa för att få till en förändring är något jag får göra en annan dag. Nu blir jag inte ens förbannad. Bara ledsen.

 

Enhanced by Zemanta

Hits: 0