En historia väl värd att berättas.

Det är bara en sådan dag i livet.

Bara timmar från månadens inkomst som kan släta över månadens räkningar. Jag är stressad som en iller i en bur. Vankar omkring i hela lägenheten men bara i tankarna. Kroppen utför inga av de där sakerna den borde. Kolla om det finns nätverkskort i den gamla datorn som jag fått för mig kan tjäna som mediaserver, städa upp och göra i ordning yngste sonens rum, det som är hans samtidigt som det är mitt kontor. Jag ska sitta där och skriva var det tänkt. Eller skriva på den där boken som allt mer verkar vara blott en skugga på min själs väggar. Mycket snack och ingen som helst verkstad.

Men, som sagt, inget blir gjort av något, så jag slänger mig i soffan och tittar på en film så länge. Det är ju faktiskt en vardagslyx som jag lärt mig kan vara underbar, jag lärde mig det den hårda vägen. Den som gick genom fyllor, förnekelse, lögner, undanglidande, flykt och suicidtankar.

Jag håller på att komma ut på andra sidan. Som född på nytt, men med allt det gamla skramlade i någon sorts osynlig ryggsäck och allt det där hotar att återkomma som genom ett trollslag. Från toppen till botten är det inte så långt. Det går fort att falla och tar tid och kraft att klättra. Så jag klättrar och klättrar. Jag är rätt stolt över det.

3 månader som rökfri, 5,5 månader alkoholfri. Kanske kan det gå vägen den här gången. Jag hoppas att jag pallar trycket, för det är stort nu när våren brister ut i sång. Gröna blad och snart är det juni som är min alldeles favoritmånad. Den är så vacker att jag nästan får dra andan efter luft när jag vistas i den. En varm junimorgon i en lövskog är det absolut finaste jag vet som livet kan erbjuda mig. 

Jag är bara ovan att möta den nykter. Helt nykter. Mitt drickande falnade liksom av sig själv efter den där märkliga gången jag gick till min terapeut med 3,1 promille eller vad det var i blodet och bad om hjälp. Jag bad på allvar om hjälp, jag visste att det handlade om livet den gången. Sedan dess har jag klättrat och klättrat och drickandet blev mindre, inte så ofta, inte så mycket. Nu är jag helt nykter, inte ens en folköl, inte ens en lättöl. Däremot har jag blivit beroende av energidrycken Monster. Som tur är så är den dyr, så vi kan inte köpa den speciellt ofta.

Hey, show me the fookin' money!
Hey, show me the fookin’ money!

Någon gång ska jag rota fram den där perioden när jag verkligen kände och bestämde att det fick vara nog. Den gången jag drack en liten Jack daniels i trapporna upp till mödrahälsovården här i staden och sedan gick upp till beroendekliniken. Steg som var taktfasta. Ingen vinglande gång. Då hade det gått så långt att när jag väl kom fram så förklarade jag direkt att jag inte pallade mer, att jag druckit före terapin, för första gången. Jag bad om hjälp på mina bara knän, ja, nästan i alla fall. Något lite åt det hållet.

Jag ska rota fram de där dagarna, de som följdes av min vistelse på det som hette Motivationsenheten som drevs av Borås stad men som nu är nedlagt och ta mig faen om jag kunde förstå varför, den där vistelsen räddade mitt liv. Det var där jag fick ordning på alla tankar, där jag fann mod och glädje i livet igen. Men det är en annan historia. En väl värd att berättas.

Det är nog dags jag vilar lite.


httpv://youtu.be/SZf7gjOwOcM


She told me she loved me, which means she must be insane.
I’ve had my face dragged in fifteen miles of shit, 
And I do not, and I do not, and I do not like it.
So how can anybody say they know how I feel, 
The only one around here who is me, is me

They said they respect me, which means their judgment is crazy.
I’ve had my face dragged in fifteen miles of shit, 
And I do not, and I do not, and I do not like it.
So how can anybody say they know how I feel, 
When they are they, and only I am I.

He said he wants to befriend me, which means he can’t possibly know me,
The voices of the real and the imagined cry.
The future is passing you by; the future is passing you by.

So how can anybody possibly think they know how I feel, 
Everybody look, see pain, and walk away.
And as for you in your uniform, your smelly uniform, 
And so you think you can be rude to me,
Because you wear a uniform, a smelly uniform, 
And so you think you can be rude to me.

But even I, as sick as I am, I would never be you.
Even I, as sick as I am, I would never be you.
Even I, sick and depraved, a traveler to the grave,
I would never be you,
I would never be you.

Hits: 0

4 tankar på “En historia väl värd att berättas.”

  1. Tack. Nja, det där med ljus och värme funkar rätt hyggligt. men det är då rakt ingen mirakelkur har jag lärt mig. Bara nya möjligheter att röra på sig. Ingen jacka, inga kängor, ingen snö som faller innanför kragen.

  2. Gott jobbat med rök och alkoholfriheten! Våren och ljuset har ju en viss tendens att göra en lättare till sinnes. Pengarna ordnar sig oftast. Kämpa!

  3. Ja jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan lägga ner en verksamhet, dessutom tämligen nystartad men avvecklat av en ny chef, nästan som att människan tyckte att "ja nu ska jag ta ett alldeles eget beslut för att visa att jag är stor". Helt hopplöst. När det gäller ryggsäcken så har jag lärt mig att man får kika lite på varje del då och då, ta det i portioner liksom. Annars dränks man snart.

  4. Det hade nåt liknande här i stan ANE-alkohol och narkotika enheten. Men det är också nedlagt. Sådana saker borde de skämmas för politikerna.

    Grattis till rök och alkohol friheten igen. Och fortsätt kämpa. Känner igen mig mycket i det du skriver men min ryggsäck är ännu ouppackad och jag bävar inför den dagen jag ska plocka fram allt igen, till den där boken som verkligen behöver skrivas.

Kommentarer är stängda.