En känsla av att känslor är fel. Inte svårare än så.

2011-12-20

23:45:04


Pang du är död.

Varför ska livet vara så jävla komplicerat? Känslor, vem fan behöver känslor? Inte jag i alla fall. Känns det som. Just nu så skulle jag gärna slänga dem åt helvete. De dyker upp och om jag inte bevakar dem satan så noga översvämmar de hela mig. Jag kan inte simma.

Det går bra att prata om dem. Snarare runt dem. Rapa upp ord som ledsen eller rädd eller sorgsen eller arg. Men inte känna dem. Jag orkar inte det. Jag vill ha dem längst inne i källaren där de inte … känns. Prata är gott nog. Ord är vackra, skimrande, smeksamma. De går att ta till sig eller kasta bort. Känslor, alltså de äkta, de som styr saker åt håll man inte trodde fanns, de vill jag helst inte befatta mig med. Det är min livsfilosofi. Släpp inget ur dig så kan inget tränga in i dig.

Varför bubblar jag på om det nu då? Terapin så klart. Satans jävla terapi som helt plötsligt trängt ner till problemet. Mitt problem med att känslor är ett problem. Om det nu ens var en mening som någon annan än jag kan förstå.

Grunden till mitt problem är väl så, jag kan bara förstå att det är så. Jag har svårt att handskas med känslor. Ord är inga problem. Jag kan kräkas upp ord till förbannelse, men att känna innebörden i dem är nästan omöjligt utan att jag ska bli vettskrämd, få ångest och gömma mig igen.

Känslor. Ilska. Rädsla. Vrede. Skam. glädje. Sorg. Kärlek. De enda känslor jag bevärdigar mig med att känna fullt ut i är kärlek och glädje. Men jag håller alltid in. Alltid tillbaka. För jag rör ihop alla känslor. De blir en enda smet där rädsla är det samma som vrede som blir till skam som åter blir rädsla. Fan, jag är ju rädd för allt. Om jag känner efter. Så jag gör inte det.

Min terapeut är hård som sten. Hon har den där känslan för att sätta in stötarna precis där de känns. Inte på något dåligt sätt, inte alls. Men det känns som att vända ut och in på sig själv att sitta där. Jag brukar vara vettskrämd före, lugn under tiden och helt slut efteråt. Men det är nog ett bra tecken. Lite som en mental massage som sätter fart på blodet i de mentala knutorna jag byggt upp.

Så någonstans har något börjat. Redan. Något jag inte tycker om, inte alls. Nästa år ska vi börja bearbeta mina känslor, försöka få mig i kontakt med dem om jag fattat allt rätt. Fan, jag har tillbringat så många år med att kasta mig från dem att jag inte alls är sugen på att låta med återkomma. De enda gångerna de fått pysa ut har det bara blivit ångest av det. Ångest eller vettlös vrede. Vrede är fult, vrede är farligt. Vrede skall döljas från världen. Det är skamligt att bli arg.

Så jag håller in, håller in, håller in, tills det sprutar ut som en explosion av vrede som ingen förstår, minst av alla jag själv. Att inte förstå är skamligt. Alltså är allt skamligt till slut. Skam.

Hon säger att det är den sjuåriga Jonas som reagerar i en vuxen mans kropp och liv. Men jag kan ju inget annat. Det är så jag lärt mig. Problem löses med vrede och sedan känner man skam och förtvivlan och får gömma sig för att man är smutsig som blev arg. Vilken jävla soppa.

Så, jag har rört ihop allt. Vågar inte skratta äkta för tänk om jag börjar känna äkta glädje och röra ihop det med vrede liksom? Det känns som att försöka separera de olika smakerna i en bulle. Vad smakar vete, vad smakar jäst, vad smakar mjölk, vad smakar socker, vad smakar kanel, vad smakar luft, vad smakar kärleken varmed bullen blev bakad? Inte fan vet jag, det smakar bulle.

Därvid avstår jag bullen överhuvudtaget.

Ord.

Jag blev stressad idag. Jag blir lätt stressad. Eftersom den där spärren på något sätt blivit lossad på så kände jag skam över stressen. En vuxen man som blir stressad över en sådan enkel sak som en händelserik dag, en buss som snart kommer och ett hundhalsband som inte sammarbetar. Vad är det för en karl? En mes, en som inte duger ett enda jävla ting till i hela världen. En darrhänt idiot som med vinterfumliga fingar försöker komma på om man drar spännet åt höger eller vänster. En som inte duger.

Skam blev till sorg som blev till ångest. Men, något hände, luften försvann, jag satt på bussen, slet i min polotröja, försökte få luft. Helt plötsligt grät jag. Som ett barn grät jag, på min plats i bussen. Grät. För att jag var ledsen över att jag skämdes över att jag inte dög. Känslor människor. Känslor. Inte min kopp med te. Inte min kopp överhuvudtaget.

Jag kan raljera med mina problem. Bättre att jag kallar mig alkis än att andra gör det. Bättre att jag kallar mig psyksjuk än att andra gör det. Bättre att jag kallar mig Grodan Boll än att andra gör det. 

Men någonstans är jag ledsen och rädd och skamsen och blir så förbannad över att livet fuckat upp mitt liv på det här sättet. Men man får inte bli arg. För man är längst ner på stegen och att en kretin ska bli arg är bara fånigt. Som att se en mask vrida sig på kroken en halv meter under vattenytan. Hur jävla kul är det att inte ens kunna skilja på rädsla och ilska?

Det är då jag tagit en öl, tagit tre, tagit bryggeriet. För att slippa känna. Om man inte känner är man fri. Känslor är som bojor kring fötterna när man simmar mitt i havet.

Dra åt helvete alla jävla känslor. Lämna mig och mitt liv och mina älskade ifred. Vi behöver inte er. Dra er tillbaka till dit jag tryckte ner er på den tiden farsan jagade ut mig i snön, då när jag sprang i allt det kalla utan strumpor eller skor hela vägen till min mormor och morfar för att jag trodde farsan skulle slå ihjäl min mor. Då när jag sprang med snoret rinnande och bultande hjärta och visste att jag skulle till skolan dagen efter och låtsas som att jag var som alla andra. Då när julen var 18 dagar borta och jag var 8 år.

Det var då jag började trycka ner alla känslor. För att känna all den där rädslan var bara fel. De gjorde mig fel. Jag var fel. Jag rusade i min pyjamas och trodde att morsan var död, hon som skrikit åt mig, mellan farsans slag, spring Jonas, spring. Jag var övertygad om att jag inte kunnat skydda henne och att hennes död var mitt fel.

Jag fixar inte känslor folk och nu tänker jag ta en cigg.

Fuck känslor. Det är för de äkta mesarna.

Träffar: 0

4 tankar på “En känsla av att känslor är fel. Inte svårare än så.”

  1. No my deare, det här handlar inte om oss, inte alls. Bara om mig och mina satans svårigheter i att lita på att lita på att känslor inte kommer göra mig illa. Men du gör mig alltid gott älskade du :-)

  2. Skrämmande ändå. Du kanske kommer på att detta inte är alls vad du vill….men jag svamlar bara..
    Lägger ner kvällen och kryper till sängs..
    <3

  3. Den som kommer ut, den som är din är den samma som alltid varit din och alltid kommer vara din. Men du ser mig nog mer än jag själv gör älskade du.

  4. Vill skriva en kommentar, men det känns för ego, känns som jag ska vara lugn, tyst och snäll. och inte säga något. alls.
    Bara väntar ut, ser vilken Jonas som blir kvar efter känslosessionen..

Kommentarer är stängda.