En kärleksförklaring.

Våra mödrar bär oss.

De hjälper oss med pengar och de hjälper oss med omtanke. Utan dem vore vi än mer värnlösa än vi redan är. För nog är vi jagade alltid. En inkomst, två personer. Min sjukersättning säges vara nog för oss. Den Helande Maria har ingen inkomst alls. Det är inga stora guldgruvor vi strävar efter, men visst vore det trevligt att ha pengar till mat efter att räkningarna är betalda.

Vi har ingen tv, ingen bil, inget som kostar mer än nödvändigt. Bara våra busskort går på en tusenlapp varje månad. Hyran. Elen. Försäkringar. Telefon och internet. Den enda lyxen vi unnar oss är djuren, en pizza var varje månad och något klädesplagg från en second hand. Jag köpte ett par skor på Emmaus för 100 spänn häromdagen. De skorna ska jag ha på bröllopet.

Jag vill inte klaga. Inte längre. Jag har vant mig, dessutom, vi har så många människor runt oss som hjälper oss att jag nästan skäms. Men jag har slutat skämmas. Det leder inte till något. Vi är så djupt tacksamma för den hjälp vi får, tro aldrig något annat.

Utan alla de runt om oss och utan våra mödrar vore vi förlorade och hemlösa och utan mediciner. Det är den enkla sanningen. Den Helande Maria skall försöka få sjukersättning hon med, jag förstår ärligt talat inte varför hon inte redan nu har det. Men systemet är hårt nu för tiden. Det finns säkert någon av de som läser det här som tycker att det inte är mer än rätt att vi ska genomgå ett stålbad varje månad.

slitna skor

Jag har fått det kastat emot mig så många gånger. Jag har slutat bry mig om att en del, många till och med kanske, tycker att en sådan som mig ska hållas kort. Att man klemar för mycket med mig och att jag borde vara helt utan ersättning. “Varför ska jag betala skatt för att livnära en sådan som dig”. För att du har chansen att visa lite medkänsla och empati kanske?

Men. Vi hankar oss fram. Vi tar det dag efter dag och jag brukar alltid säga: det löser sig, det ordnar sig, och konstigt nog så är det så.

Men utan våra mödrar vore vi ingenting. Så tack älskade mor och kära svärmor.

Hits: 0

2 tankar på “En kärleksförklaring.”

  1. Ja mödrar är som ett ankare man kan förtöja sig vid när det stormar. Fädrer är nog ofta lite vimsigare. I alla fall är jag det som far, medan mina barn har väldigt trygga mödrar.

  2. Mhm, min mor är min livlina också. Inte bara ekonomiskt, även om även det är sant, utan främst känslomässigt. Och om jag någon gång mår för dåligt för att ta tag i saker som att ringa viktiga telefonsamtal, då erbjuder hon sig att göra det åt mig. När jag panikar över triviala saker så ringer jag henne och hon lugnar ner mig, tar ner mig på jorden igen, föreslår lösningar och peppar mig. Nog är man allt lyckligt skattad som har en sån mamma.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.