En liten man, kaffe, nikotin och vinter.

Det var då själva fan.

Jag kan bara inte slappna av. Varje gång jag försöker håller det bara precis de sekunderna jag aktivt tänker på det. Sen är det automatiskt kört igen, axlarna åker så långt upp att jag ser ut som en sköldpadda som sticker ut huvudet.

Ångest. Den som försvunnit och som jag avfärdat som tillhörande det förgångna är tillbaka. Inte lika stark som förr, inte alls, men det mal en liten tanke i mig, en rädsla, att det ska bli värre och värre och eftersom jag tänker den tanken så ökar ångesten och sen går hjulet bara runt och runt igen.

Jag dricker nog för mycket kaffe, blossar för mycket på e-ciggen. Nikotin och koffein, smart Carlzon, två ämnen som sätter fart på allt som går att få fart på i kroppen. Ändå kan jag inte sluta, det går liksom av sig självt.

Jag längtar efter våren. Nu räcker det med vinter, jag är le och trött på eländet. Ge mig ljus och grönska. Nu ser landskapet ut som cigarettaska. Grått och grått igen. Trist, eländigt och bedrövligt.

Men den kommer, vare sig jag längtar eller inte, den kommer och inget kan hejda den. Jag hoppas den sveper in med full kraft, sliter vintern ifrån den värld jag lever i. Bort med skiten bara.

Vinter, ekonomi och ångest. Det blir för mycket, jag pallar inte trycket. Igår satt jag återigen och gjorde upp vår budget utefter utfallet. Det ser för jävligt ut. Då har jag ändå tagit bort tobak från posterna. Det ser för jävligt ut och det finns inget att göra åt det. Vi sitter fast i en rävsax och jag blir dyster.

Det ser ut likadant framåt i tiden, till tidernas slut.

Nä. Nu spänner jag mig igen.

Hits: 0