En liten trudelutt om hälsa och döden.

Det är härifrån jag kommer.


IMG_7242_800


Det var så då, midsommar 2007, mitt i mitt förfall, mitt i stormen. Allt snurrade, jag sökte den lugna mitten men virvlade bara omkring i universum. Dag blev natt blev dag igen. Jag brydde mig inte.

Nyårsdagen 2008 kommer jag inte ens ihåg. Jag hade tydligen både tittat på film, druckit både kaffe och mer öl och sedan somnat på soffan. Jag själv har ingen aning om det stämmer eller inte, för dagen är raderad ur mitt minne.

Jag var fet, hade ingen kondition att tala om alls, jag rökte 2 paket John Silver om dagen, jag drack allt jag kom åt. Jag struntade i maten. Jag levde på alkohol, cigaretter och då och då mammas mat. Allt till tonerna av Povel Ramel som av någon märklig anledning var på i datorn hela sommaren och vintern 2007/2008. Jag försökte ända mitt liv. Ja, det var så allvarligt, jag gjorde försök och jag överlevde. Det tackar vi för.

Jag vill ju att den här bloggen skall vara trivsam och positiv. Men jag måste ändå berätta varifrån jag kommer, från vilket förfall jag varit i. För i allt det där svarta finns ju också det vita. Det går att förändra sig. Det går att klättra upp igen.

Varje tanke föder en känsla och den i sin tur föder en handling. Tänker du negativa tankar gör du negativa saker och mår miserabelt. Tänker du positivt och starkt mår du bättre och gör bättre saker. Det är ju själva grunden i det jag säger. Kan jag kan du. Men det är svårt. Det går inte över en natt och man behöver professionell hjälp och stöttning från de man älskar. Annars går det inte, när man är så svag kan man inte göra det där jobbet själv. Man behöver hjälp.

Men räcker man ut en hand och ber om en ärlig hjälp kan man stärka sig själv och sedan blir det allt bättre med tiden.

Att titta på de där gamla korten ger mig perspektiv. Det fyller mig med sorg att se hur jag behandlade mig själv, hur jag föraktade mig själv. Men jag jublar när jag tänker på att jag tog mig ur det. Att jag sitter här nu. Att jag lever, ett gott liv. Visst, jag har mina diagnoser, Bipolär typ II med blandepisoder, ADHD och alkoholmissbruk. Det är delar av mig, men kärnan är stark, som en fura i skogen. För jag har börjat tro på mig själv.

Kan jag kan du. Det är så enkelt egentligen. Inte svårt alls. Lika lätt som det är för en lindansare att gå 30 meter upp i luften på en slak lina. För om man bara övar upp sina egna tankar så blir man lika duktig på det som lindansaren blivit av idog träning. Det man arbetar hårt och länge för ger resultat. Kanske backen du går på din första powerwalk känns hopplös, gå den hundra gånger och du kommer inte ens märka att den finns där.

Öva upp dina tankar, för det går, öva upp dina känslor, för det går, ändra ditt sätt att agera på. Var vänlig, visa andra människor hänsyn och du kommer känna att du sakta men säkert reser upp något djupt inuti själen, något som sedan är själva ankaret i din självkänsla.

Jag är inte där längre. Jag är långt ifrån den där feta stackaren som ville försvinna. Jag vill vara här, fan, jag kräver att få vara här. Jag blir allt starkare för varje dag. Både i kroppen och i själen. Medicinerna gör sitt, så klart, men resten av jobbet gör jag och det kan ingen ta ifrån mig.

Hits: 0