Jag ska till tandläkaren idag. För en del är det bara något som de gör en gång i halvåret eller en gång om året. En del är rädda, en del känner inget som helst inför det. Jag är skräckslagen. Förlamad av skräck har jag inte varit hos tandläkaren sedan 2003 eller om det till och med var 2002 då jag bara reste mig ur den fördömda stolen och gick. Utan att ens säga hejdå. Med en tand uppbborrad i väntan på att fyllas med någon sorts plast.

Sedan dess har mina tänder förfallit. Fyllningar har lossnat och lämnat tänder försvarslösa och söndriga och till slut har tänderna gått sönder och fallit ut i små bitar, en i taget. 5 tänder har jag tappat, det är bara rötter kvar. Det är faktiskt inget jag skäms över. Konstigt nog. Inte längre. Jag har varit sjuk i depression och ångest och helt enkelt inte orkat ta tag i det. Fel, inte vågat ta tag i det. Hellre har jag haft otrolig tandvärk titt som tätt. Alla som haft en riktig tandvärk vet hur ont det gör. Det är som någon kör in en ishacka i kinden på en och hela kroppen skriker på smärtstillning. Så har jag gått i 8 eller om det är 9 år.

Men nu har jag tagit tag i problemet. Bara det är ett tecken på att jag börjar bli frisk. Förutom då min bipoläritet och troliga ADHD. Fast jag har fått specielbehandlig. För att jag är sjuk i huvudet har jag fått en remiss av min läkare till specialkliniken på lasarettet så att de kan söva mig när de börjar rensa upp käften på mig.

Konstigt nog, trots skräcken, känns det lugnt i mig och jag ser fram mot det hela. Att slippa oroa sig för att lukta ruttet ur munnen. Att få framtänderna putsade så att kanske de blir lite mer naturligt vita igen och inte nikotin och kaffegula. Att våga le på riktig. En gång hade jag fina vita tänder, sneda är de men va fan, det är jag liksom. De får gärna vara sneda, bara de är naturligt vita och rena och räddade. För det är skräcken, att tappa någon framtand. Som det är nu så är det bara kindtänder som ramlat. Molarer tror jag det heter.

Så det är med en blandning av förlamande skräck och glädje jag ser fram mot att klockan 13.00 darra mig in till min tandläkare. En blandning av känslor man nog måste vara lite annorlunda för att kunna känna. Men så är jag lite annorlunda med. Det är så jag valt, men jag tror inte jag egentligen valt själv, det bara är så.

Jag är en blanding av undertryckt aggressivitet och rädsla och gapskrattande glädje. Ingen jävla ordning alls.

Men det är jag.

Önska mig gärna lycka till, det behöver jag.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=1lyu1KKwC74]

Träffar: 2