En man av kemi.

Hjärtat slår som en stånghammare i bröstet.

Concerta i blodet. Medicinen som skall göra mig stillsam och koncentrerad. Jo, det funkar, jag märker det nu. En smygande känsla av att faktiskt kunna hålla en röd tråd genom det jag gör och att kunna följa den, även om jag blir avbruten.

Men hjärtat, mitt hjärta, slår så fort så fort att jag inte ens vågar ta pulsen. En biverkan. Ingen hunger, en annan. Stilla går jag genom dagen helt utan hunger och med ett hjärta som hotar hoppa ut ur bröstet.

Det blir bättre säger de som vet. Kanske behöver jag ytterligare ett läkemedel, för att sakta ner hjärtats slag lite. Inte mycket, men så att det blir till ett normalt arbete för det. Det är svårt att somna när hjärtat pickar på så att huvudet gungar på kudden. Små små skutt.

Men skit samma. Jag är på väg mot något som liknar ett gott liv. Ok, vi är fattiga som kyrkråttor. Det är så det är just nu. Kanske kommer det bli bättre, kanske får vi bara tugga i oss att det är såhär. I vilket fall som helst så känner jag en trygghet och stadga i mig själv för första gången i mitt liv.

Något har hänt. Kanske är det den där magiska förändringen som sägs skall ske när man är över 40 år. Jag är 44, sedan igår. Tiden går, år läggs till år. 44. Tänk, det trodde jag inte. Jag som levt mitt liv som om det inte ens vore någon mening med att sikta högre än högst 40 är nu snart halva vägen mot 50.

Jag hoppas jag blir lite klokare för varje dag. Det känns rätt trivsamt måste jag säga. Den Helande Maria, min hustru, säger att hon upplever en trygghet med mig, jag förklarar för henne att det inte hade funnits en chans hon kunde upplevt det för 5-6 åt sedan, då var jag själv så osäker på allt att jag bara skapade kaos omkring mig. Jag är glad över att vi inte träffades då. Det hade gått åt helvete redan från första dagen.

Men jag säger som jag brukar säga, jag är född med tur. På något märkligt sätt har jag krånglat mig igenom livet med skinnet i behåll, inte förstört mer än vad som går att reparera och nu känns det som att allt bara kan bli bättre.

Livet är rätt ok, även när hjärtat rusar.

Hits: 0

4 tankar på “En man av kemi.”

  1. Hur vi kommit hit är egentligen helt oviktigt. Det viktiga är et vi har nu och det är allt jag begär av livet..

  2. Ärligt talat så spelar ingenting någon roll mer än det faktum att du gör något som ingen annan gjort, hur du gör har jag ingenting om, visst – ditt förflutna gör skillnad, man lär sig av sina misstag.
    Men just att du gör en så viktig del i mitt liv, att du lyckas med något som ingen tidigare gjort för mig.
    Resten tar jag på skype :p Det ska ingen annan få läsa om då det kan uppfattas fel för se som inte känner mig

  3. Jag tro, alldeles ärligt, att jag var tvungen att leva genom det helvete jag gjort för att kunna få friden och styrkan att ge andra trygghet. DÅ blir allt värt det.

  4. Det känns så självklart att jag är trygg med dig – vet inte vad du gör för magiskt men ja.. Det spelar ingen roll, nu har jag hittat hem

Kommentarer är stängda.