En man helt utan rubriker.

Det slår ner, droppe för droppe, var en tung som en knytnävsstor sten, på mig. Om bara några veckor ska jag bli något jag inte är. Det är väl just det där som gör mig så förbannat matt. Att gränsen är så oåterkallelig. Att det inte finns någon som helst följsamhet i processen. Den är obönhörlig. Inga läkarintyg, inga böner, ingen verklighet kan påverka den. Helt plötsligt styrs min hälsa av ett datum och inte något annat. Bara ett datum. Från en dag till en annan ser man på mig som en annan människa.

Kanske går det bra, kanske går det inte alls. Det är egentligen inte det som skrämmer, utan hur man fått för sig att vi människor är apparater, maskiner som går att stänga av och sätta på genom att klockan slår midnatt. Hur tänker man? Det jag känner är ju ingen söndagsångest, inte den där känslan av att semestern är slut och visst borde man få vara ledig lite till eftersom man har så mycket mer semester i sig. Det är ren skräck för att falla hela vägen tillbaka igen. Jag är inte rädd för att träffa människor, för att vistas i grupp eller för att gå upp samma tid på morgnarna. Men för att gå sönder totalt igen.

Just saying …

Den rädslan baserar jag på det enkla faktum att jag själv anser mig vara den som känner mig själv bäst. Men ingen frågar längre hur jag mår. Det är inte viktigt längre. Min röst är den sista man lyssnar på, även fast det faktiskt gäller just mig. Jag kräver inte att man ska ta varje ord jag yttrar som en sanning, även fast orden är nog så sanna. Men man kan väl ändå lyssna på mig?. På oss alla som blivit eller kommer bli utförsäkrade. Våra röster har blivit helt oviktiga. Läkarnas röster om oss likaså.

Hur det gick till vet jag inte. Men om jag förstått det hela rätt så handlar det om “vanligt folk” som anser alla som är sjukskrivna vara fuskare och sedan vad det visst någon tusenlapp extra i månaden som gjorde den sista susen. Sen kan man gorma på regeringen hur mycket man vill, folket väljer regering, svårare än så är det ju inte.

Kanske går det, kanske går det inte alls. Jag vet inte som sagt, men om jag får vara så enkelspårig så att jag spår att ett plus ett blir två eller att regn oftast faller från himlen, så tror jag även att jag själv kommer gå sönder igen. Sprickorna är helt enkelt för djupa och breda för att reparera.

Men vad bryr sig någon om det egentligen?

Hits: 0

4 tankar på “En man helt utan rubriker.”

  1. Jag velar fram och tillbaka. Känner mig stark som stålmannen ena stunden för att nästa känna mig som en geleklump. Det blir som det blir kan jag tycka. För inte faen kan jag börja jobba, inte med det jag tidigare arbetat med ellernågot annat heller. Inte än. Förhoppningsvis senare, det vore ju liksom inte tråkigt att dra in lite pluringar. Men än så länge får jag väl bara göra vad jag kan för att övertyga omvärlden om vad och vem jag är, mina begränsingar. Det värsta är ju att övertyga sig själv om de där begränsingarna. Man vill ju så mycket.

    Som du säger att jag säger, det ordnar sig. För det gör ju det. Jag tänker som så att :lös uppgiften och det ordnar sig. Tack, KRAM!

  2. Vet du? Du ska inte luras in i någon fålla inte! Du måste berätta (och visa) att du faktiskt inte är redo för arbetslivet, och om du skulle kunna få ett läkarintyg så vore det skitbra att ta med! De kan inte tvinga ut dig, de vill bara utreda OM du kan och VAD du kan och vad du SKULLE VILJA i framtiden. Men är du sjukskriven så kan de inte göra ett skit. Och det antar jag inte är några problem för dig. Och om de börjar fitta sig med dig, så får du manipulera lite ;o)

    Jag är bara någon random människa (vän!) som du mött på nätet, men jag har läst dig länge nog för att känna att du VERKLIGEN inte klarar ett jobb – eller ens att söka ett – om du måste låsa in dig i garderober och sova i dygn, för att sedan leva livet i ett kort tag och sedan rasa igen. Alltså, utifrån vad jag läst, så kan jag aldrig tänka mig att du måste jobba. (Och jag menar inte att förnedra eller invalidera dig nu, jag är ju så sjuk själv med!)

    Visst, kanske beror det på vad för handläggare du får. Men jag fick ta med mig min terapeut och allt och förklara läget och de fattade liksom, men utredningen på tre månader var "tvång". Dock behövde jag bara gå på enskilda samtal pga min panikångest och sociala fobi, och det kan ju du också hävda om du inte pallar "gruppmöten", då tror jag knappast att de tvingar dig!

    Jag hade en jädra schysst handläggare alltså. Skulle egentligen gå till honom en gång per vecka, men de flesta gånger så gick det mer emellan än så. Och sen snackade vi egentligen inte så seriöst, för både han och jag visste ju att allt var ganska lönlöst. Och trots att jag inte var där en gång i veckan, så skrev han gladeligen i mina närvaropapper, haha. Skön snubbe han var! Hoppas du får någon liknande!

    Försök bara att inte spela tapper, eller piggare, eller friskare än du är – även om du råkar vara hypoman vid tillfället. Tänk då på de där fruktansvärda depressionerna (lätt att glömma att man varit så dålig när man är hypoman/manisk) och klargör läget. Gå dit de gånger du måste, men låt dem inte försöka förminska dina problem. Stå på dig!

    Du är ingen maskin. Du är i allra högsta grad en människa med samma rättigheter som alla andra! Det är bara så lätt att glömma det… jag vet. Man känner sig mindervärdig som inte kan/orkar jobba eller ens praktisera en gång i veckan osv. Jag känner mig usel som bara går här och häver in pengar från soc. Jag har ju självklart en önskan om att vara "normal", kunna jobba och få in egna pengar, sköta allt själv. Men jag kan inte det för jag är sjuk, i alla fall i nuläget. Det är svårt att acceptera sin sjukdom när andra kommer med sina jävla pekpinnar eller är så jävla duktiga och kloka. Men de där människorna har inte gått i varken dina eller mina skor. Så ta inget som en förolämpning om du skulle bli "hånad" på något sätt, utan ta det som att människan helt enkelt inte fattar.

    Och allt jag skrivit vet du redan. Menar inte att komma här och vara klok, du har fasiken så mycket mer livserfarenhet än mig (hey, jag har inte ens haft ett jobb – nånsin!)… Men jag vill visa att jag bryr mig, finns här, har gått igenom utförsäkring själv och ville berätta hur det var för mig.

    Om det lugnar dig ett endaste dugg, det vetefan. Men försök ta det med ro!

    För, som du själv säger: "ALLT ORDNAR SIG TILL SLUT!". Och så är det.

    KRAM

  3. Någonstans vet jag allt det där. Men det jag är mest rädd för är nog osäkerheten. Att inte veta vart jag kommer landa och om jag hamnar där på grund av egna beslut eller om jag blir jagad som ett får in i fållan. Jag är en sådan som inte vill gå i andras fotspår eller att andra ska visa mig min väg. Den vill jag upptäcka själv. Auktoritetsproblem tror jag det heter. Visst finns det ett hopp om att behandlas som en människa och inte en maskin. Så klart.

    Men …

    Fast tack för ditt pepp. Jag blir så förbannat tacksam för sådant, att ha vänner som stöttar, även om man aldrig träffat dem.

    Jag önskar oss alla lycka på vägen!
    KRAM!!!! <3

  4. Du anar inte hur fruktansvärt livrädd jag var när jag blev utförsäkrad för ett par år sedan. Jag trodde allvarligt att mitt liv var över, att ingen brydde sig ett skvatt om hur jag mådde osv osv, ungefär så som du beskriver det ovan.

    Jag vet inte om det funkar likadant överallt, men för mig så var det tre månaders introduktionsprogram på Arbetsförmedlingen som gällde. Även detta skrämde livet ur mig och jag fick faktiskt slippa att gå på de få träffar med andra utförsäkrade som de anordnade (vet iofs inte om det fanns fler än ett – infomöte), pga att jag beskrev min situation. På AF där jag bor var de underbara och jag fick en fin handläggare som jag träffade knappt en gång i veckan, bara för att bolla lite om vad jag skulle kunna VILJA göra i framtiden.

    Han och jag kom fram till samma sak: Jag är inte redo. Därför vidtogs inga andra åtgärder. Samtal med FK och så blev det och jag fick 25% sjukersättning (ska ansöka om högre nu, hua!), resterande 75% fick jag tyvärr tigga hos socialen och så är det fortfarande.

    Var NOGA med att påtala din psykiska ohälsa och hur omöjligt det är för dig att slussas ut på arbetsmarknaden nu. Introduktionsprogrammet är inte så hemskt som det låter, där utreder man mest vad du SKULLE kunna göra. Hittas något sådant som skulle funka för dig så är det bra. Men som du verkar må nu, så borde du bara få vara ifred!

    Oj, vilken utläggning!

    Det enda jag ville säga är att livet inte rasar pga detta, Jonas. Ingen kan tvinga dig ut i arbetslivet, däremot så kommer du ju behöva sjukskrivningar + ansöka bidrag vilket inte är så kul. Jag hoppas att du har samma "tur" som jag som fick en handläggare som förstod mig.

    Livet fortsätter vännen. Och du kommer fixa detta med. De kommer inse att det inte funkar för dig att jobba just nu.

    Lycka till och STOR KRAM! <3

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.