En morgon om inte är trasig.

Jag har sovit och sovit och sovit.

Det verkar som att mitt sömnbehov är oändligt just nu. Så jag sover. Med katten bredvid mig och jycken i sin hundbädd. Tiden står stilla, jag vaknar ibland av att kroppen värker och jag får vända på mig. Men jag somnar om igen.

Ute går tiden sin gilla gång. Som den alltid gjort och alltid kommer göra. I evigheters evigheter, åt båda håll. Men just nu, i den här lilla revan av tid, så lever jag och jag måste vakna någon gång.

Jag stapplar ut i köket, brygger en full kanna kaffe och dricker sedan kaffet girigt. Som någon som varit i en öken i 50 dagar dricker den första klunken kallt vatten. Jag måste vaknar, jag inser ju det. Men jag vill sova och sova vidare igen.

Oavsett så piggnar jag till. Drar på mig mina kläder och försöker få ordning på mina tankar. Det går sådär. Livet som nykter bjuder på en del små presenter, bland annat känslan av att vara trött på morgonen. Inte bakis, inte darrig, inget hjärta som rusar i bröstet, bara ett stilla tickande. Ingen abstinenssvett eller tomma tankar på hur nästa öl skall fixas.

Så jag njuter av varje morgon jag är trött på. För det betyder ju att jag vann igår igen. Jag bemästrade monstret. Höll det på plats återigen. Det är en skön ljuv känsla av att ha vunnit. En seger som betyder att jag kanske kommer leva en dag extra, utan att lever och njurar och kropp gett upp i förtid.

Nu tittar jycken på mig, berättar att nu får det fan vara nog. Hon ska ut och hon ska ut NU. Inte sen, inte om ett tag. Även hon har behov och även om vi var ute sent, sent i natt så har hon återigen saker att göra, en teckning i snön att göra.

Det är ju lika bra att lyda henne.

Hits: 0