En rädd mans klagan.

2012-02-12

00:14:29


Det är dags att sova nu.

Men jag vet inte om jag vågar lägga mig. Det är en sådan kväll, när jag är livrädd för att mardrömmarna ska anfall mig när jag är som mest oskyddad. Så jag sitter upp, försöker reda ut mina tankar om livet.

Det är så förunderligt att jag sitter här i ett hem för två. I ett ombonat hem. Ett med möbler och tavlor och vackra minnen av själar i balans. För när den svarta hunden anfaller så vet jag ju att jag inte längre är maktlös. Jag har ett liv som väntar på mig när jag kommer upp till ytan igen.

Jag som i ett år bodde på min mors bäddsoffa eller i hennes kolonistuga. Jag som helt plötsligt upptäckte att jag hade skulder hos fogden. Jag som lämnat över min ekonomi till en person jag litade på. Jag gjorde det för att jag var sjuk. För att jag var deprimerad och jag var så tacksam för det jag trodde var hjälp. Men människan slutade betala en del av mina räkningar och när jag väl upptäckte det var det redan försent.

Nu har jag inte en chans i helvete att komma ikapp. Det bara ökar hela tiden och jag har slutat bry mig. Eller snarare, jag har för det mesta stängt av mina känslor kring det där. Men nog är jag arg, förbannad på den där personen som förstört en del av mitt liv för alltid. Förstört en viktig del av mitt och Den Heland Marias liv. Fan ta männskan som inte ens förstod att man bara inte gör så mot en annan människa.

Att få ett kontrakt på en lägenhet blev helt plötsligt omöjligt. En man med skulder är en oönskad människa. Men allt löser sig med tiden och nu sitter jag här. Med rätt diagnos, med rätt medicin, med rätt kvinna.

Ändå är jag rädd för att lägga mig och sova. Det var länge, länge sedan jag kände så. Men det klart, man kommer inte över 20 års funderingar och känslor på bara ett år. Det får väl ta sin tid och bakslag är väl något jag får räkna med. Det där säger den förnuftiga rösten inuti skallen.

Men mitt hjärta skriker av ångest och rädsla.

Det blir till att låta Spotify vara på hela natten. För då kanske jag kan sova utan att anfallas av de där satyrerna som anfaller mig rakt i alla mina känslor och trasas sönder dem till små, små vassa bitar.

Men det ordnar sig.

Enhanced by Zemanta

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.