En sista darrning på orden, på fingrarna.

Jag kan bara inte hålla käft. Den Helande Maria säger att jag nog kommer börja blogga igen. Men efter att vi igår pratat om saken så höll hon med om att jag kanske inte borde försöka tänka mig skrivkonsten som min framtid. Det kändes rakt in i själen, men det är ju sant. Att inte efter 7 års ihärdigt bloggande lyckas samla mer än på sin höjd 50 läsare om dagen så får jag inse att min talang inte räcker.

SÅ, jag tar en ordentlig paus. Försöker komma underfund vad det är som brister i mina texter. Kommer jag fram till att jag helt enkelt skriver för illa så är det väl bara att inse och gå vidare med livet.

Jag får väl säga som Soundtrack of our lives, jag kommer nog tillbaka på ett eller annat sätt. Det här är lite för roligt att bara ge upp.

Men jag fortsätter den där bloggsemestern som jag tog i somras och som egentligen, förutom vissa återkomster, aldrig tagit slut.

Just nu är det inte speciellt roligt att blogga. Jag har förmycket annat som tar upp mitt liv och mina tankar. Dessutom, om det ska komma ut något vettigt så måste man låta sig öppna sig för det som kommer utifrån. Dags att läsa, inte skriva. För skrivandet går bara i cirklar. Kommer ingenstans.

Så, på återseende. Kanske.


2012-09-27

21:47:04


Träffar: 0

2 tankar på “En sista darrning på orden, på fingrarna.”

  1. det beror ju lite på varför man bloggar. jag har runt femtiotalet läsare om dagen nu sedan ett par månader tillbaka och känner att det är huuuur många som helst.

    jag tror mycket väl på din skrivkonst men kanske inte i en blogg om det är en större skara du vill nå. du kan som jag skrivit tidigare det där med att förmedla stämningar. förmedla det mer än genom att skriva sakligt, det är avundsvärt.
    tror på att dina skildringar skulle göra sig i en bok, det gör jag.
    att nå ut till en skara människor i worldwidewebbbloggar är rätt hopplöst utan att lämna ut sig på sätt man kanske inte alltid är bekväm med. att nå ut i en litterär form är en annan sak, ditt språk i tryck skulle vara något!
    men bloggandet, att blogga för att nå många läsare blir trist (enligt mig hehe). hur når man dem som uppskattar dina ord när din adress inte ligger under var näsa?! när de adresser som ligger under var näsa är ord om bröst och läppstift eller en semibitter töntkarl som ses som rolig för att han klagar på kassaköer i mataffären (eller citerar trötta ord/samtal från/med hans fru).
    klart att de som skulle uppskatta dina ord inte alltid hittar dig, eller kanske inte gör det alls.

    jag hoppas på att kvällstidningarna svarar ja på din fråga om att blogga genom dem. jag hoppas att du gör något av ditt skrivande på annat vis annars.
    jag ska banne mig få ut någon form av ord i tryck, sedan om det blir under mina ålderspensionsår så får det bli så. eller om jag skriver horande (=poesi så som folk vill läsa det men jag ser det som mähä. jag kan leverera det egentligen redan nu, men skulle inte kunna stå för det).

  2. Jag tror att du kanske skriker lite for bra. Manga laser bloggar som ett tidsfordriv och avkoppling, och soker sig darfor intuitivt till ytliga bloggar med mycket bilder for att slippa aktivera hjarnan for mycket. Det ar lixom light entertainment – latt tuggad – som efterfragas. Varfor skulle annars en analfabet som Kissie ha sa manga lasare. Inte ar det kvalitet pa hennes skrivande som drar iaf. Sa. Med detta sagt. Du har ju en grupp lojala fans som ser fram emot nasta inlagg. Kanske inte den basta gruppen pa att kommentera – mig sjalv inbegripet. But hey, ar det inte battre med kvalitet an kvantitet? Tycker jag! Klart du inte aka sluta! Dessutom skriker du val oxa for din Egen skull. Kram pa dig // Sara

Kommentarer är stängda.