En sömnig mans bekännelser.

2011-12-18

14:02:49


Sömnen var god.

Den var sådär som jag fått för mig att sömn ska vara, för att vara normal, för att passa mig, för att inte förstöra mer än den helar. Drömlös, djup, utan skarvar eller hål. Men Den Helande Maria kan berätta att jag låg och viftade och sparkade omkring mig. Som jag brukar. Själv vet jag inget om det där. Min kropp kanske var där men jag själv var i mörker och vila.

Jag har börjat skilja på min kropp och mig själv. Dualistiskt och lite antikt. Men ju mer jag funderar på det, ju mer jag försöker tränga in i livets mysterier, kommer jag på att det ju måste vara så. För det synes mig omöjligt att allt jag känner och ser och minns och hör och drömmer skulle försvinna bara för att min kropp säger tack och hej. Eller så har jag som vanligt fel och i vilket fall som helst så kommer jag väl få reda på allt det där en vacker dag.

Nu är jag pigg igen. Mörkret från de senaste dagarna har gett med sig. Trögheten i tankar och känslor är borta för den här gången. Depressionen återkommer bara i korta impulser nu för tiden. Som restsymptom. Även om jag tror att jag kommer falla hela vägen ner igen så lyckas jag på något sätt flaxa med armarna tillräckligt för att sega mig upp igen. För jag har armar nu för tiden.

English: Julius Henry "Groucho" Marx...
Image via Wikipedia

Ute är det vitt. Snö, välsignade snö. Allt jag kan tänka på är att jag hoppas snön ligger till mars, så att det där svarta inte får fäste igen. Vintern är verkligen inte min årstid. Kanske beror det på att jag är född i april, inte vet jag. Vårunge är jag likt förbannat. I juni älskar jag livet, om allt är som det ska i huvudet på mig det vill säga. Men det är långt dit än. Så jag siktar på jul, på nyår och på att försöka hålla näsan ovan ytan ett tag till.

Idag ska vi inte göra något alls. Inget som kommer ställa världen på ända i alla fall. Det är söndag och så skall det vara, fan, till och med gud vilar idag. Fast jag har fått för mig att han vilar mest hela tiden. Lat varelse den där. Tar sig ton men får inget gjort längre. Förbrukad och slut. Så jag låter honom vara om han låter mig vara. Jämvikt och allt det där.

Det kanske är dags att få på sig kläder och göra sig i ordning för att göra allt det där ingenting. Man vill ju vara lat med stil liksom. Håret må glesna allt mer men fåfängan växer mest hela tiden. Kanske skulle jag fundera på att ansa den lite, men jag orkar inte. Den får växa fritt.

En kopp kaffe, en cigg, en dusch, raka lilla kinden, klä på sig och vips, en ny Jonas träder fram. 

Låter som att dagen kommer rulla på fint.

Enhanced by Zemanta

Träffar: 0