En stulen gåva.

Ingen kan väcka mig ömmare än henne förutom ett barns doft. Ingen kan bära mitt ljus när jag är blind så som hon gör. Hon är den vind jag lever av, vatten och färger. Som om inte världen fanns när jag tittar på henne, bara hennes gröna ögon. Det är en gåva jag fått, något att ära och hedra. Något och någon har haft förbarmelse med mig.

Jag famlar ofta i livet. Söker fotfäste och ljus. Inte så sällan blir jag nersölad av dikens vatten när jag fallit. En syndare utan hopp, en sådan människa som aldrig tror på något som inte går att ta på. En sådan människa som inte tror på sig självt.

Grottkyrka

Det är så livet må vara. En evig kamp, för allt det där som människan kallar lycka. Vi är få, ni är många, ni som säger åt oss att vända i våra fotspår, de säger att döden väntar på oss på den väg vi nu vandrar. Jag tror inte på er, på dem. Ni som kanske aldrig kommer se.

Har ni fått en gåva? Har ni fått ett liv eller spelar det inte någon roll så länge det fortgår? Vem ska då trösta syndare, vem ska då visa på den väg som leder fram? Ja, själv vet jag inte, det är ofta jag inte vet. Det ligger i min natur, mon chéri. Det ligger djupt inbäddat i min själ, så som på en brännmärkt tacka. Ska ert liv få stå i vägen för mitt? Är det så tingens ordning är sagda och fastlagda?

Ingenting, absolut ingenting, lockar mig längre. Jag har tappat smakförmåga och lust. Tiden blir bara en pendyl som rör sig fram och tillbaka, inget verkligt. Jag är inte längre verklig.

Så, vad ska ni säga? Kan du vara den som berättar hur de som står bredvid ska frälsa sina svedda själar? Tar du dig den rätten? Eller gav någon dig den? Du är bar dimma, ni är bara dimma. Inget som stannar kvar, inget som lämnar spår. Inte till slut. Bara brända ben och spridda fragment av skallben.

Tiden min vän. Tiden är aldrig en räddare. Den tar endast, ger aldrig. Sviker gång på gång. Den bär bara framåt. Men allt det där blir till lögner när jag ser de där ögonen, de gröna. De säger mig annat. De lovar och jag tror.

2 tankar på “En stulen gåva.”

  1. Vackert skriver du som vanligt. Mitt liv verkar krasasönder också eftersom jag inte bär den styrkan att kunna vara ensam.

    • Tack så mycket! Du vet, jag har ju varit längs ner på stegen med endast mig själv att förlita Men jag nog fan någon som kan visa att man fan kan göra, överleva, men än man tror. Det är hopp man måste ha, annars blir man värnlös som jag just skrev på Twitter. Hoppet är nyckeln till den där jävla kragen man förväntas ta sig i. Så, tro på dig själv! Long time no see förresten.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: