Min frånvaro och ensamhet är mitt vapen.

Jag lever ett ensamt liv.

Med rätta ensam. Utkastad från världen, eller, vill jag tro, så smet jag undan på egen hand och av eget val. Som en smutsig klinga mot besvikelse och rädsla.

Visst vill jag tro att jag har guld att sprida. Även fast jag inte våga säga att det är säkert att det är så.

Ord, jag kastar ord omkring mig. Mening efter mening, som hieroglyfer, men utan en rosettesten som nyckel till det jag vill säga. Endast glömda tecken med betydelse endast för mig och mitt mörker. Obegripliga för andra, men djupt rotade ur mig själv.

Kanske är orden mitt guld. Kanske är de bara grus. Det är nog inte upp till mig att bestämma är jag rädd för.

De har fått mer av min kärlek än någon levande varelse fått ta emot.

Det är nog därför jag är så ensam.

Ensamhetens ansikte.
Om ögonen är sorgsna lever själen fortfarande.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.