Det är dags för gamla hederliga sorgsamma Elvis. Den där som hade gett upp hoppet, som var på glid, som var nära sitt slut. Moody blue. This time you gave me a montain. Blå ögon som gråter i regnet. En smula tröst i höstmörkret. Som en liten stjärna långt bort. Det är så långt till juni att jag inte ens klarar av att föreställa mig vägen dit. Den blir till ett minne av förra juni, ingen förhoppning om nästa. Bara regn och Viskans vattenivå som höjs för varje dag. Det lilla vattenfallet som vi har bara några hundra meter härifrån som brusar allt högre. Moody blue. Så blue.
Men jag försöker. Jag lovar. Mina byxor ligger i tvättmaskinen så att några små fläckar tvättas bort. Jag vill lida med stil. Aldrig mer tappa stilen. Aldrig mer otvättat helskägg. Hoppas jag. Jag tvättar byxor och rakar mig noga varje morgon. Förutom på lördagar. Det är min rakfria dag. Men då är det bara för att vila huden lite. På söndagen återgår jag till den långsamma ritualen igen. Rakborste och hopp.
Mitt blod är en enda jävla soppa av kemiska tillsatser. Men ärligt talat, det gör mig gott. Det håller mig upprätt. Det hjälper mig att dra fria andetag. Att hålla mig ren.
Nu ska jag dricka upp det sista av kaffet i muggen som står bredvid datorn. Resa mig, gå ut i badrummet och duscha. Raka mig och känna att jag fortfarande har något existensberättigande. För även om någon har gett mig ett berg att klättra så tänker jag inte sluta gå. Steg för steg. Upp för det där jävla berget och ner till friska junidalar igen.
Ta mig fan att jag tänker ge upp.
httpv://youtu.be/yoH367Dg4YY
Träffar: 1