Ett bråk som falnat.

Vi bråkade igår.

Det var väl egentligen en skitsak. Men jag störtade iväg, förbannad som en geting som man trampar på. Tog första bästa buss, för att få tänka lite i fred.

Det var vårt första riktiga gräl på de 2 och ett halvt år vi varit ihop. Det måste jag säga är rätt ok på det hela stora. Nu väntar vi 2 och ett halvt år igen. Minst.

När jag är förbannad behöver jag ensamtid. Fundera över vad som gått snett, lugna ner mig, tänka rationellt. Det värsta jag vet är att stanna kvar i situationen, för sådant spårar så lätt ut och man börjar anklaga varandra för saker som helt enkelt inte är sant, eller handlar om skitsaker.

Så jag flyr fältet lite. Det kan nog upplevas som att jag smiter från frågan, eller att jag inte vill ha med personen att göra. Men det är helt enkelt för att bryta en infekterad situation.

Så jag tog en buss, det blev vilken som helst och råkade bli femman. Jga hade inte ens en aning om vart den gick, men jag satt där och tänkte, vände och vred på allt, lugnade ner mig. Utanför bussfönstren var det kolsvart, det var inte många passagerare så jag kunde sitta där i lugn och ro, bara åka i mörkret lite utan att veta vart jag skulle.

Det är något rogivande med att åka buss. Nja, inte när den är fullpackad med folk, värme och dofter, men om man kan sitta och bara vara. Betänk att det är en person som för några år sedan var livrädd för bussar, men det fick jag hjälp med av en av de bästa terapeuter jag någonsin haft. Han tog den där ångesten ifrån mig, så nu sitter jag mer än gärna i en buss.

Sen åkte jag hem till min mor. Det är alltid som att komma hem när jag åker dit, nu när vi båda lagt alla vapen bakom oss. Vi har grälat, gud vad vi har grälat genom åren. Men nu tycker jag vi för det mesta kommer väldigt bra överens. Så jag åkte dit, tog ett bloss, pratade lite. Hon blev så orolig. Hon sade att hon tycker så mycket om oss båda och att hon blev ledsen av att vi bråkade. ”Snälla, bråka inte, jag tycker så mycket om er, somna inte arga” sade hon.

Så jag åkte hem, men jag var fortfarande kokande av ilska. Det var länge sedan, väldigt länge sedan, jag varit så arg. Så när jag kom hem så valde jag att inte prata om det. Jag skrev av mig i ett låst inlägg här på bloggen. För den som är intresserad om lösenordet kan ni skicka en förfrågan om det hela till mig, kanske får du lösen, kanske inte, det beror lite på vem du är och hur mycket jag känner jag kan lita på dig.

Men nu är alt bra igen. Gudskelov. För jag har aldrig älskat en kvinna som jag älskar henne och att vara arg på henne sliter mitt hjärta i tu. Vi gjorde båda två fel, så jag får ta mitt ansvar i det hela.

Det är så jag lever nu, tar mitt ansvar och den som påstår något annat har fel.

1 tanke på “Ett bråk som falnat.”

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.