Ett rop på att få ge hjälp.

2011-10-03

10:22:32


I avisen kan jag läsa att höstkylan kommer.

Det är dags att klä sig varmt och noga. Leta fram vinterjackor och skor. Förbereda sig med värmeljus och pläd. Sätta sig ned och inte göra något förrän det är dags att slå in julklappar. Höstens sista värme omslöt mig i går. Vi vandrade omkring jag och jycken. Hon sliter i kopplet, vill vara fri, söka en partner för att skaffa barn. Däggdjur gör ju så.

Men jag håller henne kort. Låter henne inte löpa. Lugnar och kallar in. Bestämmer över varje sekund i hennes liv. Sitt, ligg, ät, sov, spring, kom. Smeker henne på mina vilkor och hennes ögon följer mig, ber om uppmärksamhet. Jag ger henne den, för jag älskar min hund. Men jag är ändå den som styr över hennes tillvaro. En svindlande tanke, på all den där makten.

Jag läser om en författare som vill bli politiker. Han är kränkt mest hela tiden och jag kan för mitt liv inte förstå att det jag läser är sant. Men det är det. Livet är märkligt. Att det är så beror allt som oftast på mig själv, men ibland tränger världen sig in och förvånar mig.

Mina räkningar är betalda och jag fick en skärv guld över. Lånat förvisso, som vanligt. Men ändå, jag funderar på att köpa mat. Jag vet inte. Vad gör man med pengar när man inte köper alkohol för dem? Behövs de ens då? Jag är osäker.

Den faller in i livet, då och då. Lusten att dricka. Sömn utan mardrömmar och dagar utan skräck. Men jag påminner mig om att nattens mörker går över och att dagarna är utan svarta ränder nu för tiden. Osäker, ja visst. Men inte längre stel av rädsla för att ramla. Inte alltid, bara ibland. Såsom det plägar vara för oss människodjur.

Hon är långt ifrån. Långt bort. Utanför mina ögon, utanför ljudet av min röst. I mina öron ringer ännu hennes ljud. Som en dröm. Men det är sant det jag drömmer. Hon är min, jag är hennes och jag tror fan i mig att det här kommer hålla.

Jag har älskat så in i helvete mycket genom mitt livs år. Men det har varit blixtrande lågor. Sådana som förtär. Nu känner jag istället varm trygghet. Precis som  jag drömt om.

 

 

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

3 svar

  1. Maria skriver:

    Vi får plocka bort taggarna ur varandras hjärtan!
    Men nu, dessa 38 gör mig ont!
    Aldrig kunde jag tro att längtan kunde göra så här ont!!

    Jag vill krypa in i din underbara famn och försvinna ett tag <3

  2. Maria skriver:

    jag tror inte att det kommer hålla, det låter lite osäkert.
    Jag vet att det kommer hålla! det Måste hålla!

    Jag har aldrig känt mig så hel eller trygg innan.
    Trygghet med män har Aldrig funnits.
    Men du är annorlunda.

    Det är du, jag och våra pälsbollar :-)

    • jonascarlzon skriver:

      Du har så rätt. Men du vet, det tar en stund innan den där lilla taggen i hjärtat krypit ut ur såret. Du läker mig sakta men säkert. Älskar dig!!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: