Ett snorigt år.

Det senaste året har varit knepigt att ta sig igenom.

Det har varit ångest och har det inte varit det så har det varit två djupa depressioner och som krydda på det hela så har kroppen krånglat med ryggskott efter ryggskott och har det inte varit det så har jag varit dunderförkyld mellan varven.

Jag tror jag är utmattad. Jo, det låter kanske konstigt och jag vet inte om det där så. Men, de senaste 7-8 åren har jag gjort en resa som varit förunderlig, fantastisk, ledsam, sorglig och jag är oändligt tacksam för att ha gjort den, för nu uppskattar jag de små sakerna i livet helt annorlunda.

För 7 år sedan satt jag här, i den här lägenheten, och bara väntade på döden. Någon gång sökte jag själv upp den, men inte ens det klarade jag av, jag kunde inte ens lyckas att ta livet av mig. Bara det ett bevis på att man inte är mycket för världen längre.

Det var inte min lägenhet, det var soc, jag hyrde den genom dem och därför hade jag bara en enda nyckel och de hade de andra, kunde komma och om jag inte öppnade så gick de helt enkelt bara in. Bara den stressen gjorde att jag aldrig kände jag kunde slappna av.

Men, jag satt där vid spisen, vid min plats under köksfläkten, rökte, läste tidningen, drack millioner öl och lägenheten i övrigt var kal. Inga gardiner, inga mattor, knappt några möbler, inga tavlor. Ingen riktig säng utan bara en skitig madrass rakt på golvet.

Jag hade inte längre något liv, jag hade en existens, precis som en sten har. Inte mer. Men, sedan dess har jag rest mig. Mödosamt och med ett jävla slit, rest mig upp och har nu ett hem, med eget kontrakt, jag har hund och två katter och en älskad hustru som jag vördar mer än livet självt. Jag har barnen och försöker laga de skador i vår relation jag skapat.

Den där resan har varit så oändligt jobbig att göra, för även om jag fått all hjälp i världen som jag kan tänkas behöva i form av läkemedel och terapi och vård, så är det jag själv som gjort jobbet. Man kan inte överlåta det till någon annan. Det är bara en själv som kan göra grovgörat.

Så jag är trött. Utmattad. På ett bra sätt. Men det gör vårt liv här hemma lite komplicerat. För vissa saker återkommer, sådant som varit förr. När jag var deprimerad, vilket var många år utan att jag själv förstod det, så kunde jag sova i evigheter för att sedan inte kunna sova alls på flera dagar.

lennon

Så är det nu med. Jag bara sover och sover och sover. Jag har dessutom lärt mig att aldrig lova att jag ska göra något för ofta vill jag göra saker men orkar bara inte fixa det. Så jag lovar på måndagen och bryter löftet på tisdag. Så som jag alltid funkat, men med mer medvetenhet om problemet nu. Men det gör ju inte problemet mindre för det.

 

Hits: 0