2012-03-06

12:23:42

Allt går ju för helvete bakåt.

All den där utvecklingen, den som jag var så stolt över försvinner allt längre ner i  det moras som är mitt liv. Nu när livet borde vara på topp, nu när jag slutat supa, bara dricker för att det är trivsamt då och då, nu när jag funnit äkta respektfull ömsesidig kärlek. Nu när jag äntligen fått någon sorts ordning på mina relationer i livet, nu när våren kommer. Precis nu så sjunker jag fort som en sten i havet. Staplar noja på noja, fobi på fobi, mardröm på mardröm. Vågar inte ens ta mig till terapin. Det är ändå ingen idé. Jag är för långt inne i mina grubblerier för att kunna få någon ordning på dem. Dessutom, jag är livrädd för vad som kan bubbla upp. Bättre att tiga och lida.

Jag vet ju att det kommer gå över. Det är bara den lilla detaljen att jag inte kan känna det någonstans i hjärtat. Där är jag säker på att resten av livet bara kommer vara sur påminnelse på hur det kändes att äntligen må bra.

Fuck it! Vad är meningen med att överhuvudtaget försöka när man bara blir en fet fobisk sur jävel som fuckar upp alla andras liv?

Men jag vet, jag vet att jag inte kan falla igen. Det finns inte tid till det längre. Livet är för kort och jag har redan åkt halva resan. Det finns inte tid till att ligga och dö medan alla flyr från det sjunkande skeppet. Jag kommer resa mig upp från den här vurpan. Borsta sanden från byxorna och gå vidare.

Idag ska vi hämta ringarna. De kommer glänsa silvervitt på våra fingrar, vart vi än går. Jag vill inte solka ner ringen med handsvett och fettfläckar. Vår kärlek är för vacker för det.

Men jag vet bara inte hur jag ska göra.

Träffar: 0