Ok. Jag vet, jag är förfärligt tyst här.

Jag har bara varit vansinnigt låg och ändå stressad över livet. Valet, mina tankar och åsikter och känslor kring det har tagit så mycket tid, så mycket kraft att jag bara inte orkat blogga. När jag väl debatterat klart på FB och Twitter har jag varit så full av allt som skett att jag inte har haft mer ord att skriva.

Det har varit dagar och veckor som allt mer och mer sugit musten ur mig. Resultatet, 12,9 % till ett parti jag aldrig någonsin kommer komma överens med gjorde mig helt tom inuti. Det är en sorg, en äkta sorg. Jag blir rädd, på allvar, för mina barns framtid. Är det ett sådant samhälle jag vill att de ska leva sina vuxna liv i? Ett där man allt mer delar upp människor i mer eller mindre värda? Ett land där vissa ses som mindervärda och icke önskvärda?

Svaret blir nej! Ett kraftigt nej. Jag vill inte att historien skall upprepas. Vi har redan varit här, ett parti har redan nått makten i fria val och sedan utvecklats till ett tyranneri som världen sällan sett. Det var 1932 i Tyskland förra gången. Vart vårt land kommer landa i vill jag knappt tänka på. Det som skett kan ske igen om vi inte noga vaktar på utvecklingen. En del tycker att jag tar i med det resonemanget, men de känns rätt historielösa i sina tankar om jag ska vara ärlig. Vi måste lära av historien, annars är vi bara idioter.

Men nog om det för tillfället. Livet går på som det brukar här. Men med den stora, enorma, skillnaden att Maria har fått igenom sin sjukersättning. Det betyder att vi äntligen kunnat betala en hel del privata skulder, att vi kunnat visserligen modest, men ändå kunnat återgälda en gnutta av den godhet våra mödrar visat oss. Rent symboliskt, men ändå.

Så, nu slipper vi få ont i magen varje månad, av ångest och hunger. Vi slipper tigga oss fram. Jag är ödmjukt tacksam över att leva i ett land där det finns möjlighet för även sådana som oss att få någon sorts värdighet i livet.

Nu är jag frusen. Vi har varit ett dygn hos min mor i hennes svinkalla lägenhet och jag ska strax hoppa in i en varm dusch. Jag satt här och gnällde lite för att jag frös, men kom på att: när jag fryser kan jag värma mig under rinnande vatten och sedan lägga mig i en varm säng, det kokas kaffe i perkolatorn, hunden är varm och mjuk i soffan bredvid mig, min under flera år bästa vän, katten sover i köksfönstret, det ligger ett paket cigg på köksbänken. 

För bara några år sedan satt jag i en utfrusen kolonistuga med bara ett gammalt livsfarligt el-element att värma mig vid, ingen ved till den öppna spisen, inga cigg, kaffet och maten var slut och jag var ensam på hela koloniområdet. Mörker och kyla och endast tre täcken för att undfly kylan.

Det var länge sedan, i ett annat liv. Så jag har det så förbannat bra här i vårt lilla hem i vår lilla familj. Värme, mat, en älskad fru, jag är nykter utan abstinens och jag kan bara vara så förbannat tacksam över hur livet blivit.

Jag har haft hjälp på vägen. Rätt terapi, rätt terapeut, rätt mediciner. Men det största jobbet har jag ta mig fan gjort själv.

Livet mina vänner. Livet är något vackert!

Träffar: 0